Under det här senaste kapitlet har gamla saker kommit tillbaka upp till ytan. Kapitel som jag en gång var med om, upplevde, kände och som var så pass smärtsamma att jag förträngt dem. Förnekat dem. Rivit ut dem ur min bok.

Det är saker som kan förklara så mycket, men ändå är så pass stora att det inte räcker med att säga "aha!". Saker som är så pass stora att det är som att få en örfil, en spark i magen och en pungspark (hade jag haft en pung att sparka) på samma gång. Saker som trots att de inträffade för så länge sedan nu återigen gör så jävla ont.

På samma gång som det är hur sjukt jobbigt som helst att behöva sortera igenom alla dessa mardrömmar till minnen samtidigt som jag är sjukskriven, astrött och redan nere på knäna, så känns det ändå som en passande tid att göra det nu - nu när jag har tid. För göra det, det måste jag. Och det kan mycket väl vara sådant som jag måste ha professionell hjälp med att klara av, det är något jag har kvar att ta ställning till.

Anledningen till att jag skriver det här, trots att det egentligen är så pass privat och så pass färskt att jag själv inte riktigt vet hur jag går vidare, är för att det fört mig till en helt klart ofördelaktig plats där jag känner mig inmålad i ett hörn och samtidigt totalt utelämnad. Det här är mitt sätt att nå ut då jag tydligen inte tillåts att nå fram till vissa.

Saker vänds och tolkas hela tiden. Jag känner mig vänd och tolkad fel. Så snälla, skjut mig inte nu för gamla brott! Jag har bättrat mig. Vi har bättrat oss. Ändå ska jag ta straffet gång på gång, så fort jag tappar lite balans?

Kanske har jag varit för introvert? Kanske skulle jag ha ropat "varg!" redan innan jag lokaliserat vargen? Innan jag var säker på att det ens var en varg? Bara för att få undsättning när den väl dök upp... Få förstående och lite dispens. Nu verkar det redan vara försent.

Jag orkar inte bråka om skitsaker, men jag orkar heller inte ta rapp efter rapp utan att få chans till upprättelse. Ja, jag har ställt till med en scen, men jag orkar inte vara paranoid över det. Snacka om ni vill. Hur mycket ni vill. Jag kan inte göra mer än att erkänna mig jävligt liten, förvirrad, isolerad och besegrad och jag åberopar rätten att vara så.

Jag ber er ödmjukt att respektera det, även om ni inte förstår.