→ "After work, fast utan work'et"
fredag, augusti 28, 2009 /
0 kommentar(er) - kommentera?
Håll tillgodo.
Etiketter: Festligt
Blodomloppet har gått av stapeln i Västerås. Nej, jag sprang inte. Jag springer inte - mina knän är lite svaga och jag gillar inte att springa på asfalt. Sen är det för varmt nu ändå och jag har ju inte...errr... ja ni kanske fattar. Jag är för lat och för lättuttråkad för sådant där.
Men svärföräldrarna är det minsann desto mer disciplin och ruter i så de sprang ju såklart. Svärmor förbättrade till och med sin tid på milen med ca fem minuter. Det är bra jobbat!
Grattis till det och grattis till ett väl genomfört lopp till er båda!
Etiketter: Motion
Nu tittar jag på tv, äter vindruvor och stalkar min egen facebook. Minst tittar jag på tv, mest äter jag vindruvor. Jag pustar lite innan jag tänkte att jag skulle baka lite scones och göra i ordning en nattvard då M har jobbat över och anländer sent från huvudstaden.
Jag tänkte vara god lägenhetsockupant/inneboende/sambo och därför gör jag scones. Något litet.
Jag tänkte vara god lägenhetsockupant/inneboende/sambo och därför gör jag scones. Något litet.
Har i all hast slängt ihop en spotify-lista att lyssna på medan bullarna tar form. Jag bjuder på den.
HUSFRU
Motoboy - Young Love
Nina Simone - I wish I knew how it would feel to be free
the Everly Brothers - Till I kissed you (live)
Jon Brion - Knock yourself out
Barbara Randolph - I got a feeling
the Shins - Australia
Simon & Garfunkel - Mrs Robinson
Clem Snide - With all my heart
the Beach Boys - Wouldn't be nice
NOFX - Together on the sand
Francis Cabrel - Des roses & des orties
Joel Alme - A young summer's youth
the Lovin' spoonful - Coconut Grove (2003 remaster)
Beyoncé - I'd rather go blind
Sliimy - Womanizer (demo)
Coconut Records - Westcoast
the Shirelles - I met him on a Sunday
the Kooks - She moves in her own way
Trevlig stad, den här;
Påminner mig om när jag precis flyttat till Vänerstaden, där jag studerade. Det enda som cirkulerade i lokaltidningarna och på lokalradion var knivslagsmål, rånförsök, misshandel och mordförsök. Och busschauffören som utbrast "Kronoparken?! Nej dit åker man INTE utan kniv!" om området där många studenter bor då det är nära skolbyggnaden.
Det kändes tryggt så där.
Men när det väl kom till kritan så var det väldigt lite man själv såg.
Det kändes tryggt så där.
Men när det väl kom till kritan så var det väldigt lite man själv såg.
Etiketter: Vardag?
Dagen idag har bjudit på strålande solsken från en blå himmel med endast små slöjor till moln. Jag vaknade, precis som igår, av att skolan här intill hade utegympa - det ropas och skrattas och är fullt ös ända från kl 8 och sedan hela skoldagen. Jag klagar faktiskt inte. Det låter härligt.
Eftersom solskenet var så inbjudande promenerade jag ner till centrum, en promenad som tog ca 20 minuter. Kalla mig äckligt käck, men det innebär att jag får sätta ett kryss i mitt mentala "inför-på gång-protokoll". Västerås Stad inleder en gå-kampanj i September och jag är med. Jag tänker som så att det borde göra mer nytta än skada... även om det är kanske något käckare än vad jag faktiskt är. Jag använder dock inte stavar...än.
Min tanke med stadsvandringen var att kolla så att ingenting låg och väntade på uppmärksamhet i min inkorg på jobbmejlen. Jag jobbade inte i Västerås under sommaren, men företaget jag jobbade för har en butik även här. Jag är nojig när det kommer till sådant där, men sen vet jag också hur jobbigt det är med folk som inte slutför vad de påbörjat och låter andra städa upp. I vilket fall, det gick bra. Hade ett mejl att svara på, vilket svarades på och hänvisades vidare. Tack butikspersonalen!
Efter det blev det ett besök på turistinformationen. Ja, jag är trots allt ny i stan och jag vet ingenting. Därför är ett besök på turistinformationen berättigat. Hade tänkt att hitta något slags program till vad som händer i staden, men också till konserthuset. Enligt svärföräldrarna är de duktiga på konserthuset och musik-/kulturgalning som man är så lockar det ju så klart. Fick med mig ett program som jag läste över en kopp kaffe på Öhrmans. Mycket trevligt folk på informationen! Mycket trevligt. Tack för hjälpen!
Öhrmans är en pärla, måste jag säga. Äppelkaka med vaniljsås och kaffe till det för 44 kronor. Det är nästan ingenting om man jämför fikapriser och fikaställen. Vi var några stycken som diskuterade det för ett bra tag sen nu, men våra slutsatser stämmer - ska man fika så ska man följa pensionärerna. De vet hur och var man dricker kaffe med doppa.
Innan jag åter drog mig hemmåt inhandlades en kalender (Moleskin-style) för att kunna hålla reda på datum och tider, samt ett busskort. Nu måste man väl vara Västeråsbo ändå?
Min nya lilla svarta - håll ordning på vardagen åt mig!
Etiketter: Vardag
Idag har jag unnat mig själv lite vardagsfirande. Jag kände att jag behövde unna mig lite, speciellt då beskedet från butiken jag hoppats på inte riktigt var vad jag väntat mig eller önskat. Jag hade hoppats på några timmar, men inte ens det verkade finnas tyvärr. Det känns lite surt. Jag hade hoppats särskilt på denna butiken då jag jobbat för företaget i ett och ett halvt år nu. Jag trivs med arbetsuppgifterna och det är ju alltid skönt att kunna kicka igång direkt, utan några längre genomgångar av system, kassahantering eller andra rutiner. Vi har varandras kontaktuppgifter och kommer hålla kontakten, jag och butikschefen, men jag ska nog inte hoppas allt för mycket på det. Det är bara att fortsätta leta helt enkelt, det är inte över förrän den feta damen sjunger som man säger... eller nåt.
Men nu tänker vi positivt. Nu är det drygt en vecka sedan jag flyttade hit. En vecka sedan posten började eftersändas. En vecka med stadigt sällskap till middagen. En vecka... och det får man vardagsfira.
En vecka som Västmanlänning firas med ett kroppssmör från Body Shop.
En vecka som sambo firas med ett M i silver runt halsen. M som i kärlek... eller "brännmärkt" som svärfar sa.
Det är viktigt att fira.
Det är viktigt att fira.
Vardagsfira bör man, annars dör man. Speciellt om man är i en ny stad. Det är lätt att tappa suget om det är jobbigt i början.
Etiketter: Arbetssökande, Vardag
Varför måste man göra det så svårt för sig? När jag vaknade i morse insåg jag att två av de tre intygen jag behövde för förmiddagens intervju inte fanns. Antagligen ligger de nedpackade i en av de lådor som återstår... eller så har jag sorterat bort dem. Jag är bäst på att komma på system och sedan glömma bort hur systemet faktiskt fungerar.
I vilket fall. Första tanken blev att ta bussen till stan, in på biblioteket och skriva ut där. Då skulle jag ju kunna fixa bibliotekskort också. Två flugor i en smäll. Men likt det är mina första dagar i staden verkade också busschauffören smått förvirrad. Det blev en fel sväng som kostade mig de minuter jag behövde för att ta mig till biblioteket.
I sådana situationer är det bra att ha någon nära som sitter och trycker på både internet och skrivare. Jag är bortskämd på den punkten och fick kontakt med svärfar. Han var som tur var på sitt kontor och jag fick komma dit, skriva ut och sedan springa vidare. Hjärtligt tack, svärfar. Det räddade hela dagen!
Intervjun gick galant och på intervjuaren verkade allt positivt. Så nu väntar jag på utdraget från polisen, sedan är jag officiellt inne i poolen för lärarvikarier. Kalas.
Men vilket start på dagen. På något sätt så typiskt.
Haha.
Etiketter: Arbetssökande, Intervju, Vardag
Det är så spännande det där med att följa i sin moders fotspår trots att man lovat sig själv att kapa en hand om så skulle bli.
Jag har aldrig bott på ett och samma ställe längre än 5 år. Jag är född lite längre in i landet, men uppvuxen lite här och där längs den svenska (fantastiska) Västkusten. Så blir det när attraktiva jobbtillfällen dyker upp på andra platser än den egna - man rör på sig likt nomader i jakt på betesmark. Så blir det också om man har en mamma som i sin tur har en rastlös själ.
Min mamma har en rastlös själ. Den äter förändring till frukost. Jag har en orolig själ. Den äter gärna långsamt. Efter fem år har mammas själ fått tillräckligt. Efter fem år har min precis rotat sig. När vi flyttade från paradisdalen på Sveriges tredje största ö lovade jag i vrede att själv inte leva nomadliv när det väl skulle bli dags för mig att bli med eget hushåll och klippa navelsträngen till det hushåll i vilket jag växte upp.
Det har väl gått så där.
Under min, än så länge, relativt korta karriär som egen hushållerska har jag lyckats flytta fyra gånger. Det blir lite snabbt räknat ungefär en gång per år. Till mitt försvar bör väl tilläggas att det har varit flyttar inom en och samma Väner-stad och nästan också inom en och samma stadsdel, vilket ju är bra. Men fyra flyttar är och förblir ändå fyra flyttar.
Hur det kommer sig, vet jag inte. Eller jo, jag vet. Mycket känslor och sådant... ja, ni förstår. Inte passa in, inte känna sig hemma. Blabla. Men i vilket fall. Hur det kommer sig att jag nu flyttat ytterligare tre timmar bort från älskade Västkusten är en fråga jag har fått svara på säkert etthundrasjuttioelva gånger under den senaste månaden. Alla är nyfikna - arbetsintervjuare, arbetskamrater, gamla kamrater, nya bekantskaper. Det får mig att undra; är det så illa? Är Västerås en stad man flyttar från snarare än flyttar till? Eller är det kanske bara så att det är ett allt för oväntat drag från en Västkustare? Matematiken går ju på den punkten egentligen inte ihop. Tre timmar i rakt österled innebär ju tre timmar längre ifrån Västkusten samt tre timmar närmre Östkusten (med vilken jag inte delar några större känslor, minnen eller erfarenheter).
I korta drag ser det dock ut så här:
- Studieuppehåll + pojkvän i Västerås = Studieuppehåll hos pojkvän i Västerås = Billigare boende, trevligare boende, mycket kärlek.
- Bror och syster i Stockholm + Västerås = Många möten, Skansenbesök etc.
- Lärarutbildning i bagage + lärarbrist i Västerås = Jobbtillfällen
Många plus. Så klart också några minus också, men ingenting jag inte klarar av... vilket i sig blir ett plus. Jag hoppas på det bästa. Jag tror att det blir bra... Nej... Jag är nästan säker på att det blir bra.
Så gör plats Västerås, gör plats!
Bild: sverigeresor.se
Ja, käraste blogg. Välkommen till cybervärlden! Känns det bra? Ja, jag hoppas det. Det kändes dags.
Du är ny. Du är fräsch. Du är spännande. Du är bra. Men för den sakens skull får du inte förvänta dig att jag alltid kommer skriva. Jag är inte bra på det. Jag säger detta för att du inte ska känna dig så ensam emellanåt, när jag är inne i en sådan period. Du finns, även när jag inte ser dig.
Jag hoppas vi trivs ihop. Jag tror vi trivs ihop.
X.
