Jag är ledsen, men det här förhållandet verkar sakna kommunikation. Kanske skulle jag ha sagt något tidigare då det egentligen inte funnits någon kommunikation från och med det ögonblick jag skrev på vårt äktenskapsförord till anställningskontrakt, och det var ju ett tag sedan, men du har verkar ha varit upptagen och jag har hyst tilltro till dig.

Innan var du tillgänglig. Du svarade. Du var trevlig, ja, nästan på gränsen till inställsam. Men så fort mitt namn förevigades på det där pappret försvann du. Du svarar aldrig när jag ringer. Din epost verkar inte fungera. Mina frågor och funderingar kvarstår, men jag har dem alla nedskrivna och kan visa dig någon dag, skulle du få tid. Men jag vet inte längre hur jag ska nå dig.

Jag vill att du ska veta att jag har varit dig trogen. Jag har åkt dit du bett mig åka. Ja, jag har gjort allt du bett mig och jag har representerat dig väl. Du har ingenting att vara upprörd över. Ändå känner jag att du aldrig ser mig. Du möter mig aldrig ens halvvägs. Jag utför ditt jobb, men du uppmärksammar det aldrig. Du har aldrig representerat mig.

Jag menar inte att din del skulle vara lätt, det är aldrig lätt att lägga pussel med bitar som först inte tycks passa. Det har jag vett och intelligens att förstå helt på egen hand och det är inget jag håller emot dig. Men jag önskar att du skulle se mig som mer än ett nummer, ett namn. Jag är i din hand, men jag är först och främst människa och det är så jag vill bli sedd. Så jag vill bli behandlad. Jag är inte din slav som du kan beordra och knuffa runt. Det är inte så ett hälsosamt förhållande fungerar. Ett samarbete kräver två parter som håller sin del av avtalet, detta samarbetet har jag skött själv och löst så gott det har gått.

Du har fått mig att känna mig hopplöst meningslös och obehövd. Med facit i hand vet jag nu att det aldrig var nödvändigt - jag var behövd, jag var efterlängtad, eftertraktad. Du ville bara visa din höga häst och din fina tron. Jag är ledsen, men jag orkar inte mer. Jag gör slut. Antagligen kommer du snubbla över mig då och då, men jag kommer från och med nu inte bry mig om dig. Jag har andra. Jag kommer klara mig. Hoppas du gör det samma.

Etiketter: Vardag?, vikariat

Det är söndag. Vi sitter hemma hos svärföräldrarna och har precis lämnat lillasystern på tåget till Stockholm. Ja, hon är en av de fantastiska anledningarna till att jag inte orkat skriva. Dessutom hade jag inte hunnit ens om jag hade velat. Vi har varit ständigt upptagna. Det finns bilder, de kommer framöver.

Men nu är det söndag... igen. Den snart obligatoriska söndagsmiddagen med (svär)familjen är avklarad. El Clazico är avklarad, och fyttisatan vilken match. Fotboll är trots allt bäst på plan, när man själv spelar eller på plats i rätt klack i England. Men en match som denna går ner och fram också via TV. Men det vet ni väl, för jag antar att ni tittade ni också.

Snart börjar det bli dags att knalla hemmåt. Dags att avsluta söndagen. Det känns bra. Vi avslutar på topp;



Förresten; jag har inte cancer i hjärnan. Bra va?

Etiketter: Helg

Martin: [skalar rödbetor] Dom här blir man röda av
Maia: [sköljer bönor] Aaaah serru.

Etiketter: Tjuvlyssnat

Etiketter: Helg, Musik

Har någon sett Mälaren? Vår granne försvann ikväll. Kännetecken: brunt, stort, kallt, vått. Tips mottages!

Etiketter: Observation, Väder

Vi har dragit hem en massa grönt och klätt fönsterbrädet. Vi har laddat upp med ljus av alla de slag och på lördag besöker vi julmarknaden på Vallby friluftsmuseum, klappar grisar (julskinkor) och dricker glögg. Min telefon är redan pimpad med Mysteriet på Greveholm-signal och jag har sedan länge (läs: oktober) gjort i ordning spotifylistor med julvänligt material.

Låt advent komma, jag har gott samvete. Jag är beredd!

 Vi tjyvtänder ett ljus innan advent:

Etiketter: Jul, Status

Etiketter: Tjuvlyssnat

Här ligger jag och googlar traditionella kinesiska formler och recept för att frammana lite energi. Jag har precis slumrat i soffan och egentligen borde jag använda tiden effektivt till att platta håret, men av någon anledning känna Simpsons mycket mer intressant.

Men om drygt en timma lovar jag att vara fit for fight igen. Om drygt en timma möter jag gänget nere på stan och hämtar ut min biobiljett. Ikväll blir det vampyrer, varulvar och ganska mycket kärlek, vilket känns bra efter en lagom lång arbetsdag.

Etiketter: Film, Vänner

"Brinner det?!" tänkte jag i all min fåraktighet när bussen rullade in i stadskärnan. Med enbart två riktiga soltimmar under November månad blir solnedgångar en sällsynt och få förunnad upplevelse. Så till den grad att jag alltså misstog det orangea ljuset för en eldsvåda.

Denna enda strimma, precis ovanför sjöytan, var kanske inte stor men ack så gudomligt skön att skåda. Vetskapen om att man hunnit hem innan solen hunnit dränka sig i Mälaren smakar fantastiskt. Speciellt eftersom, och kanske just precis därför, det förra veckan knappt gick att urskilja dag från natt - allt var lika hopplöst mörkt, trist och tråkigt.

Näe, nu ska jag koka gröt. Ja, alltså, gröt som i Gröt, som i riktig gröt. Sådan som Tomten äter.

Etiketter: Mat, Väder

Etiketter: Sjuka

Hej säger jag från soffan, där jag ligger totalt förslappad med en datta på magen. Det är bara jag och Bridget Jones. Martin är rent ut sagt skittråkig och kan inte sluta planera kök, vilket han gjort i snart tre timmar. Men jag klagar inte... jag gnäller bara lite.


Men kanske är det lika bra. Kanske skulle han ändå inte kunna uppskatta Bridget så som hon förtjänar. Kanske skulle han inte kunna uppskatta Bridget som jag kan. Bridget kan dock vara förbaskat svårsmält ibland. Och jag skulle inte alls tyckt om henne, vore omständigheterna annorlunda. Men i kväll går det ner. Konstigt nog går dock en Darcy alltid ner, oavsett form.


Imorgon ska de skikta min hjärna. Känns lagom skoj.

Etiketter: Film, Söndag

Jo, jag vet att jag är bra. Men det där känns ju lite överdrivet... eller?! Tssss. Tack världen!

Tipstack till Erik.

Playradioplay! - I'm a pirate, you're a princess (Texas, 2008)


Nu är det helg, för min del också. När man går arbetslös så blir det aldrig riktigt helg, men heller aldrig riktigt vardag heller. Man går runt i något slags mellanting. Jag tror bestämt att jag tidigare refererat till det som söndags-limbot, vilket är en passande term.

Idag, däremot, är annorlunda. Efter att ha jobbat på duktigt är det äntligen helg, på riktigt! Hade jag after workat igår hade jag verkligen kunnat kalla det after work. Ändå har jag vaknat på fel sida. Jag tror att det beror på att jag utnyttjat energireserver som inte finns. Jag vill så gärna och därför gör jag det, men jag är fortfarande inte helt frisk och det märks  - jag är helt matt, vilket är så förbaskat typiskt. Snart är det ju måndag igen och då är det dags för röntgen och sen rullar arbetsveckan på.

Jag tror jag gör som så att jag inte gör något vettigt förrän efter fikan med svärmor och svägerska. Nej, jag ska nog inte ens tänka på något vettigt... förutom att platta håret... kanske. Får jag bara platta min annars så lockiga och bångstyriga lejonman så kan jag vara redo för (nästan) vad som helst.

Etiketter: Helg, Sjuka, vikariat

Idol kan vara känslosamt eller så blir man som man umgås, eller hur är det med det där Sara? 'blinkblink'




Uppdatering 21:11;
Reza får en hälsning från sin mamma i Indonesien och Ehpsson bryter ihop.

Etiketter: Citerat

Nu har hon passerat den. Välkommen till det norra halvklotet!

Etiketter: Resa, Spännande, Äventyr

Klockan tickar sakta in på 6:30, jag är vaken och gröten är kokad. Ja, jag äter frukost... och förbereder mentalt för äventyret som ligger framför; promenaden till en stadsdel som beräknas ta ca 30 minuter, men som kan ta längre då jag egentligen aldrig varit där förut. Tummen upp!

Det säger sig självt att om jag aldrig besökt stadsdelen så kan jag heller aldrig ha besökt skolan det är fråga om. Det är tråkigt att vara sista-minuten-vikarie när man inte får all information man skulle vilja ha. Till exempel så vet jag inte vilka klasser jag ska ha, var jag ska ta vägen när jag kommer fram, var jag hämtar mina nycklar och jag vet inte vilka tider jag har. Jag vet inte ens vem jag vikarierar för. Men det anses väl vara mindre problem...

...för dem, ja!

När ni läser det här är jag i alla fall långt borta.

Etiketter: vikariat

Det är en konstig grej det där med att vara vikarie. Ena dagen är man bara ledig, fri, arbetslös. Nästa dag kan de ringa klockan åtta på morgonen och vilja ha en på plats "gärna om tio minuter".

I går bokades jag för fredagsjobb på svärmors skola, vilket innebär en fredag spenderad i Matte/NO-land. Jag skulle ljuga om jag påstod att matte och NO var mina starkaste ämnen, jag är mer lutad åt språk/kultur, men matte/NO på högstadiet klarar jag av. Fysik var ett av mina favoritämnen på högstadiet och havsexkutionen på gymnasiet var en trevlig heldag i gallonbyxor, så något ska man väl kunna skaka fram ur skjortärmen.


Så var fredag bokad. Och idag bokades även torsdag... och torsdag nästa vecka. Vikariepoolen ringde och undrade om jag inte kunde tänka mig ytterligare några pass. Fortfarande Ma/NO, men på en annan skola. Tjaaaa, sa jag. Varför inte?

Och för att ytterligare spä på det, fem minuter efter att jag förhandlat klart med skola nummer två ringer skola nummer ett och undrar om inte ett engelska-pass skulle kunna smaka. Tyvärr fick jag avböja eftersom det skulle krocka med de pass jag lovat skola nummer två. Det verkar dock som om jag kan få en slags praktikplats på skola nummer ett, vilket skulle innebära sysselsättning och första-tjing på vikariepass.

Ja, vi tackar och tar emot... och sen planerar vi morgondagens outfit.

Etiketter: Arbetssökande, vikariat

Etiketter: TV

Etiketter: Dagens visa

Kommer ni ihåg att jag skrev om Jessica Watson för typ evigheter sedan? Nähä, men det gjorde jag. Jessica Watson är kortfattat sextonåringen som seglar jorden runt... solo. Snart har hon varit ute i en månad. Förstå, en månad själv i en båt mitt ute på Stilla Havet. Det kräver en hel del mod. Det är inget man gör bara så där.



Jag önskar att jag hade varit kapabel till något liknande när jag var i samma ålder (16!!!!!). Men jag antar att jag nu får satsa på något annat. Jag gör gärna reklam, så den som inte har gjort det än kan läsa om äventyret på hennes blogg som hon uppdaterar minst en gång om dagen, inte allt för sällan med bilder, samt följa båten med GPS via hennes hemsida.

Bild: Jessica Watson

Etiketter: Resa, Spännande, Äventyr

Idag har jag filat på en Feeling Good à la Emma, för det är så det känns idag. Ja, alltså, hur allt är fantastiskt, men musiken avslöjar melankolin.

Feeling good är dock en stor uppgift att ta sig an. Man gör det inte hur som helst. Inte när Nina S gjorde det så bra. Så Feeling Good suger jag en stund till på tror jag, istället njuter vi av Nina. Sing it, Simone!

Etiketter: Dagens visa

Etiketter: Citerat

Taylor Swift - Run (live från George Strait All Star Concert)

Tja, man kan känna sig ensam och man kan känna sig ensam. Det är skillnad på ensam och ensam. Nu känner jag mig ensam och när jag känner mig ensam blir jag melankolisk och lyssnar på fjantmusik och genomsöker youtube efter fjantklipp.

Nu ska jag ta en dusch och fixa mig lite. Kanske skaka fram lite bra musik och skaka lite rumpa. Gotta look after no 1!

"If there's a plane or a bus leaving Dallas
I hope you're on it 
If there's a train moving fast down the tracks
I hope you caught it
'Cause I swear out there ain't where you ought to be"

Etiketter: Opepp

Lite ledsen blir man ju när man börjar morgonen med ett samtal från Vårdcentralen som påstår att budkillen inte fick med sig mitt blod, vilket nu är för gammalt och måste ersättas. Mitt blod. Mitt lilla blod. Det blod som de fick gräva ur armen på mig igår. Aj, aj.

Lite ledsen blir man ju när man knappt får äta upp sin lilla, påbörjade frukost och sen ge sig iväg. Bara så där. Undra just vad de får för sig att göra idag?

Bild: Amelia

Etiketter: Sjuka, Vardag

Idag var de grymma, de där sjuksköterskorna. Idag grävde de sönder först min högra, sedan min vänstra arm i jakt på det röda guldet. Idag "räckte inte" blodet till i högerarmen.


Vampyr bild: Sydsvenskan

Etiketter: Sjuka, Status, Vampyrer

Det där med starka känslor är grymt fascinerande. Vad de får folk att göra egentligen?!

Etiketter: Spännande

Jag har funderat ett tag nu på hur jag skulle kunna skriva detta inlägget utan att bli allt för melankolisk och utan att skrämma upp mig själv och er. Jag vill att det till noteringarna tillförs att jag är lite nervös, på gränsen till skraj, men att jag bestämt mig för att inte gå runt och vara rädd. Jag har kommit fram till att det jag den senaste tiden mått sämst över har varit min egen rädsla. Men nu är det dags att skriva. Manos al aire.

Jag var ett åksjukt och magsjukt barn när jag var liten. Alla barnsjukdomar som man ska ha haft, har jag haft. Men ut över det så har jag inte haft några större medicinska problem eller genomgått några överdrivet stora ingrepp. Jag har aldrig brutit några ben, stukningar har jag haft flera. Jag har, vad jag minns, endast röntgat mig en gång och inte heller det var särskilt allvarligt - jag hade svalt en sådan där järnkula som används till labyrintspelet, ni vet, där man ska föra kulan genom labyrinten utan att kulan faller ner i illa placerade hål. Min bror brukade mellan omgångarna hålla kulan mellan läpparna medan han gjorde i ordning spelplanen och jag ville vara lika häftig. Men man är inte så kaxig längre när man glömmer av att man har en järnkula mellan läpparna och häftigt drar efter andan. Plopp sa det. Någon timme senare fick jag min första och enda röntgen. No biggie. Tills nu.

Idag kom brevet från lasarettet.

"Kallelse
Du är välkommen till Enheten radiologi i Västerås, ingång Huvudentrén för undersökning:
datortomografi av hjärnan."


Precis så stod det. Och det pirrar i hela mig... på ett ganska jobbigt sätt. Jag är 22 och jag vet att det inte riktigt går att förvänta sig saker av livet eller att ha förutfattade meningar om hur det ska gå, för det blir ändå aldrig riktigt som man tänkt sig. Men en undersökning av hjärnan vid 22 års ålder känns... som jag har sagt, stort och ganska läskigt. Är något fel där uppe, kan det vara (ursäkta) jävligt fel.

Innan idag kan jag väl inte påstå att jag var särskilt road av tanken, men jag var heller nog aldrig så här (spänd) nervös. Det kändes konstigt och lite sorgligt, om jag ska vara ärlig, men det kändes också overkligt och horisont-långt bort. Nu sitter kallelsen på kylskåpet och det är helt plötsligt på riktigt [paw rihk-tihkt].

Nu vet jag ju att bara för att man röntgar hjärnan betyder inte det att det faktiskt är någonting fel, det är ju det man vill ta reda på. Det är ju det man vill kunna utesluta. Och det är väl någonstans där som vi är nu - vid uteslutningen. Vi får se vad doktor Åsa säger idag, då jag ska på undersökning.

Jag tror att man får se det som så att jag är speciell. Inte många i min omgivning, i min ålder (eller ens äldre), får vara med om "tub-färden". Inte många kommer ha fått uppmaningen om att ligga helt stilla, alldeles stilla medan den som uppmanat riktar röntgenstrålar mot huvudet. Jag får ta det som med svininfluensan, det känns för jävligt när man är mitt uppe i det och man är lite rädd, men efteråt så är man ganska häftig. Och jag överlevde ju svinisen. Varför inte överleva detta också? Det är ju bara en röntgen.

Blabla. Nu! Nu får ni gå och göra vad ni vill. Nu är jag klar.

Etiketter: Oro, Sjuka

Orkar inte skriva något ingående, så vi kör ett inlägg Twitter-style:

Trött - inget ovanligt. Plåster i armvecket - inget ovanligt. Göra lunch, i öronen:



Ellie Goulding - Under the Sheets (TBC, 2010)


Dessutom:

Ihopsnickrat på en halvtimma, för att jag har sagt att jag skulle och det inte blivit av. Därför speciellt för er och ännu mer speciellt till er med distansförhållanden eller som har haft distansförhållanden. 

Eistir - Hey there Delilah

OBS! Alla stämmor ligger inte som de ska och alla verser är inte helt rena, så går det när man spelar in allt i ett svep.

Etiketter: Musik

- What's she and Serena fighting over this time?
- Basicly, how each one loves the other more than the other loves her.
- ... You can fight about that?

Nate och Chuck

Etiketter: Citerat, TV

Visst kan man mäta allt?! Det känns bra... att det finns en logisk förklaring till allt, liksom.

Etiketter: Nyheter, Observation

the Weepies - World Spins Madly on (Say I am You, 2005)

Måndag fyller snart nio timmar. Det är inte särskilt mycket. Det är ju ungefär vid den här tiden som världen vaknar och solen äntligen lyser över tak och träd. Men jag är inte den som ligger på latsidan. Jag har redan hunnit både lämna blod och handla lunch (och pepparkakor).

Etiketter: Drömmar, Sjuka, Vampyrer, Vardag

Ikväll satsas det på något sånt här:

Etiketter: Festligt, Mode

När åldern börjar ta ut sin rätt ('hosthost') börjar också rutinen kännas mer och mer värdefull. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag och även fredag har sina tydliga ramverk - jobb, studier, slit och vardag. På söndagen ägnar man åt något som känns vettigt men ändå inte för ansträngande, man är familjär och äter familjemiddagar, kanske passar man på att förtära lättsmält söndagsunderhållning på någon av public service kanalerna när kvällen är kommen.

Men lördag, den lille anarkisten, verkar få innehålla vad som helst. Helst ska lördagen spenderas spontant, bara för att det ska kännas att man är ledig. Lördagskvällen må vara upplanerad och eventuellt dansant, men själva dagen... ja, den ska man spendera på bästa och mest spontana vis.

Också min lördag får gärna vara spontan... så länge jag får min melodikrysstimma på morgonen. Sen är jag snäll hela dagen.

Etiketter: Helg

- Mamma, vad ska vi göra här?
- Jo, jag tänkte så här, förstår ni, att jag vet ju att ni tre inte hinner träffa varandra så mycket som när ni var små. Ni har olika gäng, olika stilar och allt det där. Vad heter det, det där som du är? UFO?
- Emo.

Etiketter: Citerat

Etiketter: Sport

Såg ni Ullared? Ja, programet på 5:an? Då såg ni kanske Mattiaz, som var där med sin mamma och ansåg att en weekend på Ullared var det bästa man kunde göra i sitt liv? Tydligen har lillkillen släppt singel och gjort video... och denna video får mig att undra; Vad är det med Karlstad och alla dessa småband/sångare?

Kick, som tydligen skulle ha gjort en sommarplåga som jag uppenbarligen missat, frotterar alltid i Karlstad. Vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på att de är frå' stada. Jag minns att jag på min gamla  blogg kommenterade deras senaste video, Ge mig lite mer. Norrstrand, Kroggatan (Kungsgatan), Harrys uteservering, Blå, Tingvalla gymnsieskola, för att tillsist landa på scenen på Arena "nightclub".

Jo, jag kan mitt Karlstad. Därför känner jag också igen kära gamla Herrgårdsgatan, vilken Mattiaz traskar fram åtföljd av två barbies. En gång (egentligen gånger två) bodde vi där. Mitt i centrum. 140kvm. Det var fina tider det. Kolla 0:51 för att se gamla hemtrakter.


Kul är dock att medan Klick fick hänga på Arena, så får Mattias dansa på innescenen på Koriander. Det kanske inte säger så mycket för många av er. Men jag ska försöka förklara. Om Arena är stället dit man går om man nyss fyllt 18 (eller fortfarande är 16) och dansar på baren, så är Koriander stället dit man vällfärdar för att få se Jens Lekman och Kleerup bland andra, och för att få varva re-mixarna med lite Smiths.

Ja, jag vet inte varför jag behövde skriva det här. Det känns meningslöst så här i efterhand. Jag förstår inte ens varför jag bryyyyr mig?

Etiketter: Vänern

Omständigheter är lustiga. Jag tänker som så att...

...hade jag aldrig gått på nollningen höstterminen 2006, hade jag aldrig träffat Lotta. Hade jag aldrig träffat Lotta hade jag aldrig träffat Peter och vi tre hade aldrig flyttat ihop och anordnat stort hoolabaloo. Lotta och Peter skulle veckorna innan inte suttit på en inflyttningsfest i Stockholm och bjudit in okänt folk (Martin) till vårt hoolabaloo och jag skulle inte suttit just precis här just precis nu.

...hade dessutom min, nu, svägerska inte bott i Karlstad vid tillfället för vårt hoolabaloo hade antagligen det okända folket (Martin) inte åkt med det övriga packet (som också kom med Lotta) till Karlstad och medverkat på vårt hoolabaloo. Han hade aldrig sovit i min säng och jag hade inte suttit just precis här just precis nu.

...hade jag dött av svininfluensan i somras hade jag inte suttit här, utan på aftonbladets löp.

Etiketter: Funderingar

Igår beställde jag hem ett par provbågar från optikbutiken.se. Inte trodde väl jag att de skulle dimpa ner från brevinkastet än på ett tag, så glad blev jag idag när de faktiskt ändå gjorde så. Vad tycks?


Helt spontant känner jag att jag i testbågarna ser ut som mamma på 70-talet, vilket inte känns så tokigt faktiskt. Men vi får se om jag slår till... Än så länge funkar ju Versus.

Etiketter: Prylar, Vardag

Jag har blivit förbaskat dålig på att blogga - jag missar ju att skriva om allt jag gör ju. Jag skrev inte om Stockholmshelgen med den minsta systern. Jag skrev inte om när jag kollade in Zlatan och vinkade av Lagerbäck. Jag skrev inte särskilt mycket om Västkustvistelsen. Jag skriver inte om folk som kommer och hälsar på och jag skriver inte om när jag hälsar på folk. Jag är dålig.

Men jag ska bättra mig. Igår till exempel, orkade jag mig i väg en stund på kvällen. Det var skönt att se något annat än just min del av Västerås. Jag har varit dålig på att ta mig härifrån, energin har liksom inte funnits. Men ibland kan man frammana det där sista, det där som egentligen inte finns. Speciellt om det finns folk som väntar och det folk som väntar är bra. Tack Bim och Sara för gårkvällen. Det var trevligt. Det var väl behövt.

Trots morgonens huvudvärk så tänker jag positivt på kvällens äventyr. Jag känner kanske inte att jag orkar just nu, men det är flera timmar kvar tills det är dags och om jag tar det lite lugnt så klarar jag det också. Så ikväll blir det bandy.

Etiketter: Sjuka, Sport, Vänner

En gång i tiden reseverades en plats åt Lotta. Il Divo var glada över att vara till nytta och, dessutom, vem vill inte sitta bredvid Lotta? Lotta, jag är säker på att reservationen är kvarstående och livslång, och du är välkommen ner i Il Divo-soffan närhelst du vill, kan eller behöver.

Idag har jag varit till hälften på dåligt humör, en kvart under väder (som man säger på engelska, kan man säga't på svenska?) och den sista kvarten har varit längtandes. Till vem eller vad återstår att ser, för jag antar att jag kommer på det när jag ser/möter det. Men att tänka på Lotta, på skiten, och på allt de roliga vi hade. En liten tanke på glömda vantar, fyllekärringspicknick som övergick i spegelbeundran från ett hallgolv i Åmål och de till synes oändliga marsmallowsbergen som vi åt oss igenom - ja, då känns världen lite bättre. Det finns allt en massa bra saker också.

Etiketter: Dedikerat, Insider, Musik

Kolla först Norah Jones nya video, Chasing Pirates. Och sedan kollar ni det här. Ganska likt. The Crimson Permanent Assurance var i alla fall det första som dök upp i huvudet när jag såg musikvideon. Men sen är jag ju (Monty Python)skadad i huvudet.

Etiketter: Funderingar

Etiketter: Musik