Kaboom. Kablam. Smatter. Smatter. Spfff.

Fantastiskt hur så destruktiva saker kan vara så fantastiskt attraktiva och häftiga!

Denna hösten/vintern investerade jag i ett par stövlar som kryper strax ovanför knäna. De har tjänat mig väl under dessa kalla dagar. Dessutom får de mig att känna mig som mästerkatten i stövlar, vilket faktiskt är en underskattad känsla.

Hur konstigt det än kan låta, när de också min sci-fi novell (in progress) med idéer.

Det är med smärta jag inser att dessa mästerkattenstövlar antagligen inte kommer följa med ut i världen på juläventyr. Varför måste man prioritera praktiskt framför trevligt och fåfängt när man ska resa med hund och tågbyten?

Kära Tomten,

Om du slänger in ett paket DKNY - Pure under min gran, så slänger jag in ett löfte om att spränga Moder Teresa-metern i luften under nästa år.

Danke.

Det var igår. Jag var på hem från jobbet, jag väntade på bussen som så vanligt i dessa tider var sen. Det var kallt och i öronen hade jag någon slags julmusik - kan det ha varit Bright Eyes? Helt plötsligt skär ett argsint, nej, ursinnigt skri genom musiken. Jag slungas ut ur mitt dagdrömmeri, ut i kölden. Till vänster om mig, bara en si så där 50 meter bort, har ett slagsmål brutit ut. Bara där, mitt på gatan, mitt i folkvimlet. Det är ett gäng, ca fyra ganska stora killar som pucklar på en annan enda.

Människor stannar upp, vänder sig om stirrar. Jag fryser till där jag står. Passande för årstiden blir jag till is, till sten... och tillintetgjord. Varför gjorde ingen något? Varför stod de bara där medan den ensamme killen tar slag, på spark, på slag?

Från ingenstans kommer en kvinna i medelåldern. Hon är inte särskilt stor i kroppen, men tydligen stor nog i sinnet för att ta sig an minst fyra killar. Dubbelt så stora som henne själv och säkerligen fyra gånger så starka. "Sluta!!" skriker hon och hytter med fingret. "Sluta genast!"

De fyra backar undan. Den ensamme killen, som slitit sig loss ur sin jacka ställer sig bakom den okända kvinnan och flämtar tydligt. Det bryter ut en diskussion. De fyra försöker komma åt den ensamme, men kvinnan förblir i vägen mellan dem och deras byte.

Mer såg jag inte... jag hoppade på bussen.

Jag var illa till mods. Jag kände mig så liten. Varför förväntade jag mig att någon annan skulle göra något när jag själv inte gjorde det? Var har mitt civilkurage tagit vägen?

Jag är ju egentligen inte så feg. Jag brukar tänka på den gången, hemma i gamla hemstaden på västkusten, när vi gick ut på krogen. Vi hade knappt varit där ens i fem minuter innan vi hamnade mitt i ett bråk. En tjej och en kille diskuterade häftigt - jag minns inte vad saken gällde. Tjejen örfilar killen och är på väg därifrån när han sliter tag i hennes hår och trycker ner henne på marken. När hon trillat av sina klackar måttar han slag mot henne. Hon kryper ihop, blir en liten boll på golvet. Människor har berett plats åt skådespelet och står tyst i ring runt om som åskådare.

Jag vet inte vad jag tänkte, eller om jag tänkte. Jag minns bara att jag hittade ett hål och tog mig fram. Killen pausat slagen. Jag slank emellan, böjde mig ner, satte mig på huk bredvid henne. Hon grät. Jag torkade mascara. Jag försökte hjälpa henne upp. Killen som slagit röt till mig att "låta horan ligga", han tog två stora kliv mot mig. Han stod knappt en centimeter ifrån mig och jag kände hans andedräkt. Först då blev jag livrädd - han var så mycket större än jag, det hade inte slagit mig förrän just precis i det ögonblicket - men jag gick inte. Jag vek mig inte. Jag stod kvar som en mänsklig mur mellan honom och tjejen.

Jag tror inte han skulle ha slagit mig. Jag tror att han blev så förvirrad av att någon som var så liten som jag stod upp emot någon som var så stor som honom. Han kom av sig helt. Men som tur var hade jag manliga bekanta på plats som snabbt slöt upp bakom mig och trots att de inte var lika stora fysiskt, var de större i antal. Jag skulle inte behöva landa golvad. Någon hade dessutom under tiden hämtat dit nattklubbens vakter som kastade ut killen och tog hand om tjejen. Jag vet inte vad hon hette och jag har inte träffat henne igen. Blicken jag fick innan hon försvann ut i folkvimlet tillsammans med vakterna var tack nog, jag behövde inte mer.

Då var det lätt att ingripa, jag bara gjorde det. Men igår. Igår gick det bara inte. Jag hann inte ens reagera. Jag tänkte bara på mig, mig, mig. Inte på den ensamme killen som åkte på stryk. Jag skämdes. Jag är ju egentligen inte feg!

Idag kära vänner fick jag betala för min oförmåga att ingripa. Ni förstår, karma är en förunderlig tingest. Idag, när jag som bäst drack mitt kaffe på ett café hörde jag helt plötsligt historien om killen som blev påpucklad vid busshållplatsen. Jag vände mig om för att kolla... och där satt han... han den ensamme.

Jag skämdes återigen. Jag ville be om ursäkt. Någonstans ville jag också rentvå mig själv genom att berätta samma historia som jag här berättat för er - om killen på krogen som slog ner sin tjej. Visa att jag egentligen inte är feg. Men jag insåg så klart att det inte skulle göra någon större nytta. Att jag snarare än ren skulle känna mig smutsig efteråt. För när det kommer ner till kritan så var jag trots allt feg. Jag blundade.

Men jag lovade också, där och då mumlandes över min ångande latte, att nästa gång...! Nästa gång då jävlar ska vi ge orättvisan på nöten, jag och mitt ego. Nästa gång kommer jag ha både tjejen från krogen och han den ensamme i huvudet.

Minns kära vänner, särskilt så här i juletider, att man mår så himla mycket bättre när man faktiskt gjort skillnad, när man vågat stå emot något som är fult och motbjudande, än när man bara tagit bussen därifrån! Några förbannat pretentiösa ord att fundera över på vägen. Ursäkta moralkakan.

Egentligen borde jag inte sitta här och bara... bara sitta här. Egentligen borde jag borsta mitt hår och måla mina läppar röda. Jag borde leta reda på den där gröna ringen som matchar ögonskuggan. Jag borde måla om mina naglar. Dessutom borde jag verkligen välja en jävla klänning att ha på mig och förbannade skor att ha till...

Etiketter: Böcker

Ellie Goulding - Only girl (in the world)

Det är liiiiiiiite dagsljus kvar. Liiiiiiite. Och det ska vi ta till vara på.

Jag har hund och i min plånbok hittar man både ICA- och IKEA-kort. Känner jag min sambo rätt blir det dessutom "fredagsmys" i kväll, det vill säga tacos till middag och tv4 som kvällsunderhållning. Jag vet inte hur det blev så, men jag antar att Svenssonlivet inte är något man väljer - det är något som drabbar en.

Har ni ICA-kort? Då vet ni att man varje månad (om man handlat över en viss summa) får tidningen Buffé hemskickad tillsammans med en värdecheck och erbjudanden speciellt framtagna enbart för dig/er. Erbjudanden som baseras på dina/era tidigare inköp. Erbjudanden bär vittnesbörd av ditt liv och leverne. Erbjudanden som för mig vittnar om hur jag sakta men säkert vankas in i Svenssonliv och till och med pension.

Denna månaden kan vi score'a bland annat Bridgeblandning, fiskbullar och bajspåsar till hunden. Fint va?

What say ye? Vad säger ni om nya layouten? Det har tagit x antal timmar till att få den på plats precis så som det var menat att det skulle vara... men nu är den där den är. Whoop, whoop! Hiss eller diss?

Den här hunden förtjänar så himla mycket uppmärksamhet! Den här hunden fick mig genom dagen...