"I just prefer to think of the homleess as outdoorsy. So shine on urban campers!"

Etiketter: Glee

Jag är gnällig och trött. Ge mig glögg, Glee och en hel jävla chokladask. Och så glömmer vi den här dagen.

Jag sitter och läser gamla blogginlägg publicerade i November förra året. Det är bara ett år sedan, ändå känns det som så länge sedan.

Jag var mörkhårig då och vägde typ tio kilo mindre. Jag hade bara bott i Västerås i cirka två månader. Jag började så sakteliga övervinna ensamheten. Jag gick på bio med nya vänner. Men jag kände mig sjuk och trött. De hade börjat sticka mig i armarna och hade gjort så så pass länge att jag mest såg ut som en heroinmissbrukare. Jag var i princip arbetslös. Trots det och trots motgångar var jag fortfarande hoppfull över att få inleda ett kärleksförhållande till Västerås - något som då ännu inte infunnit sig.

Så här med korten på handen och facit i väskan kan jag känna mig avundsjuk på hoppet som jag nu verkar ha bytt mot något slags likgiltighet.

Det är mycket som ändrats sedan dess. Bland annat är jag rödhårig nu. Jag är (missnöjt) tio kilo tyngre. Jag har bott i Västerås i över ett år. De har övergått från att enbart sticka i armen till att sticka mig i halsen och jag ser vampyrbiten ut. Jag har två jobb och kan försörja mig. Jag har en hund, men utöver det är jag... ensam. Jag när min sociala sida på jobbet. Jag går inte längre på bio och de senaste månaderna har jag heller knappt varit utanför min egen lägenhet på helgerna. Så kan det gå.

Jag och Västerås har gett upp - vi försöker inte ens längre. Men vi är fast med varandra, Västerås och jag. Så vi står ut, får det att funka. Jag har insett att jag inte kommer förälska mig i en stad så som jag förälskat mig i Göteborg. Jag kommer inte längta hem, så som jag kan längta hem till Varberg. Västerås vet om det och bryr sig inte. Västerås är bara en stad i vilken det råkar finnas en lägenhet i vilken jag råkar bo. Något större än så kommer det väl heller aldrig bli...

...men det funkar.

Ibland är valen enkla och ändå når man inte ända fram. Som i morse när jag valde converse istället för vinteranpassade skor. Det enkla, det rätta valet hade varit att ta skor anpassade efter klimatet - vilket är kallt och halt. Men nej. Jag valde tygskor.

Nu är jag ju vuxen nog att inte skylla mitt skovals konsekvenser på vädret. Jag är vuxen nog att förstå att om jag måste amputera min små, blå, förfrusna tår så får jag skylla mig själv. Och hur onödigt är liksom inte det?

Note to self: i morgon är du ännu lite vuxnare och väljer praktiska skor.

När det första man gör på morgonen är att få schampoo i ögat så det svider nåt så in i Norden och det svullnar och blir alldeles rött och det andra man gör att brygga beskt, på gränsen till ordrickbart, te. Ja, då talar väl allt för att den här dagen aldrig borde ha uppfunnits? Att man borde få vända tillbaka till sängen och krypa ner under täcket igen?

Känner mig verkligen pepp på att åka iväg till de söta, rara små sexorna och "undervisa" (läs: sitta barnvakt). Verkligen... inte.


Som Jonas Gardell twittrade (och som jag re-twittrade) igår:

"Såg mig i spegeln i morse. Inte kul. Even I wouldn't fuck me."

"You don't want to propose at a wedding; emotions running high, people on edge. You want to try something like a buddhist temple... or an aquarium... or a buddhist aquarium."

"She's got looks. He's got money. One of them is bound to run out." 

Etiketter: Houseism

Nej Miriam. Jag tycker inte om dig...

...jag fullkomligt älskar dig! Åh, du dumma, dumma flicka! Att du tror att jag glömt dig? Att jag inte håller av dig längre? När jag tänker på dig mest hela tiden! Och saknar mig tokig efter dig.

Förlåt, att det tog så lång tid att få fram!

"Meh! Blev jag en liten negerflicka?!"

Sambon skräder inte med orden. Kan ju berätta att han istället för en "negerflicka" blev ett spermiehuvud. Rätt åt honom!

Ju mer jag tänker på det, desto mer osannolik tycks torsdagen som passerade bli. Ju mer jag tänker på det, desto mer tycker jag mig dessutom kunna se tecknen på en helt osannolik torsdag. Men vi börjar från början (ty det är i början man ska börja).

Torsdagen började med att jag faktiskt orkade med att duscha på morgonen, vilket jag egentligen inte gjort sedan jag blev inlagd på sjukhus (och långt innan dess). Innan har jag sett till att duscha på eftermiddagarna/kvällarna innan. Helt fantastiskt! Just detta kanske inte kan räknas till det mest osannolika, för det blir "värre", men det är framsteg i min sjukdomsutveckling... eller avveckling, hur man nu vill se det.

Efter duschen, efter hårblåsen och efter plattningen(!) hann jag ta bussen som jag kvällen innan upptäckt går 30 meter längre bort från min ordinarie busshållplats och som tar mig hela vägen till min arbetsplats. Jag har alltså åkt buss i Västerås i över ett år och har totalt missat att man kan åka hela vägen från min stadsdel till Högskolan utan att behöva byta vid centralen om man bara knallar ytterligare 30 meter på morgonen. Vad är sannolikheten att hitta en helt ny buss, bara så där? Och att jag dessutom hinner med den, trots att den är tidig?

Nere i centrum fortsätter osannolikhetshistorien då det kliver på en psykiskt instabil äldre herre som skriker hela vägen - delvis på svenskbruten tyska och delvis ett mantra mest bestående av en massa ojojoj och aaaaaaaaaah. Jag, som kände mig mer sovande än vaken, tyckte detta var lite spännande om än lite obehagligt.

Det är väl här som jag egentligen borde ha reagerat på att den här dagen var allt för osannolik och borde vänt om, vänt hem. Men jag fortsatte.

När jag kommer fram till jobbet står alla ungarna utanför skolbyggnaden och skriker i skräckblandad förtjusning. Intet ont anande kliver jag in i skolan och möts av världens vidrigaste stank.

Har ni läst VLT på länge? I så fall kanske ni kan gissa er till vad det var som luktade så förfärligt. Om inte så ska jag förklara. Det var nämligen så att strax innan jag anlänt hade ett avlopp gått sönder på första våningen och dess innehåll hade, likt en damm som brustit, störtat rakt ner i foajén. På vår skola fungerar foajén även som ett slags uppehållsrum för eleverna. Således hade avföring och diverse annat ohygieniskt ramlat rakt ner bland våra elever. Tyvärr och olyckligtvis också på några av våra elever och deras tillhörigheter. Hur stor är sannolikheten att ett rör springer läck rakt över uppehållsrummet vid precis samma tidpunkt då det faktiskt sitter elever rakt nedanför?

Skolan stängdes. Eleverna skickades hem. Jag fick inte ha mitt läxförhör, men mina sexor är nog inte olyckliga för det. Jag fick mitt nya schema och åkte hem. Utmattad av osannolika mått.

För er som vill förkovra er i vad journalistiken säger om händelsen, kan klicka här.

Räven is my only companion.

Etiketter: Houseism

Under förra veckan såg vi Draktränaren (How to train your dragon) här hemma... och den är att rekomendera. Varmt dessutom.

Manuset är bra. Det är alltid tacksamt med filmer som kan tilltala breda ålderspann - med dialog på alla nivåer. Shrek var väl egentligen något av en pionjär på den fronten och därefter följde en strid ström försök till att kopiera konceptet, men som antingen slog för högt över barnens huvud eller för lågt under de vuxnas bälten. Draktränaren är väl kanske inte lika vuxen som Shrek, men heller inte så pass barnslig att man som lite äldre gäspar sig igenom det hela.

Konceptet är nytt, men ändå relativt självklart (och för tiden passande) - vikingar slåss mot drakar sedan århundraden tillbaka, vad händer om man ifrågasätter ordningen? Vad händer när man lär känna "andra sidan"?

Dessutom slår Draktränaren på trumman när det kommer till feminism. Visst är väl majoriteten av huvudkaraktärerna män, men den tuffaste drakdödaren (in training) är faktiskt tjej och i vikingaarmén finns också många kvinnor. Här är det minsann inte männen som ensamma seglar i väg medan kvinnorna stannar hemma och föder barn. Woop woop!

Soundtracket är dessutom, simply put it, skitbra!

Se och tyck om!

Jag. Är. Så. Himla. Trött.

Det har inte blivit så mycket skrivet på sistone. Det har funnits alldeles för mycket att göra, så även om tiden funnits har orken helt enkelt inte hängt med.

Förra veckan skulle jag komma igång igen efter att ha varit utslagen en månad. Tanken är/var halvtid. Tanken var god... med fungerade inte i praktiken. Det blev på tok för mycket ändå, tillbud och planering till trots.

För det första är jag tillbaka på ruta ett med mina engelsk-sexor. Under månaden jag har varit borta har de släppts lösa i sina böcker, vilket ju innebär att några i princip har gjort klart allt medan andra inte gjort något alls. Förra veckan blev ett slags tappert försök till att samla, återerövra och regera. Vi kom inte så långt. Det är förvånande hur fort sexor glömmer bort hur och vad man gör i ett klassrum.

De är sexor på ett högstadium. De är minst. Alltså verkligen. Minst. I alla sammanhang. Egentligen har inte sexor på högstadieskolor att göra, särskilt inte om det är på högstadiepremisser. En sexa klarar inte tvåtimmarspass. En sexa klarar inte att gå från åtta till halv fyra vareviga dag. Framför allt klarar inte jag som lärare i längden av en sexa som förväntas sitta som ljus en hel arbetsdag under långa, tunga pass.

För det andra så bestämde sig räven för att sätta i sig ett halvt kilo vindruvor under förra veckans måndag. För er som inte vet det så kan vindruvor vara extremt farligt för hundar. Druvor kan slå ut njurarna och så lite som 2,5 gram per kilo kan vara direkt dödligt - lillsnurran snaskade i sig ca 33 gram per kilo! Det blev till att åka till djursjukhuset i Strömsholm. Väl där fick snurran ta blodprov och fick kräkas. Jag har aldrig sett något så ynkligt som lilla räven som kämpar mot kräkmedel.

Som om inte det gjorde ont nog i mammahjärtat behöll de lillfisan över natten. Jag grät hela vägen hem. Och inte blev det bättre när vi kommit hem. Draken i filmen vi såg (How to train your dragon) hade samma kroppsspråk som lilla räven.

Men hon verkar ha klarat sig. Vissa hundar gör ju det. Under tisdagen så ringde de från djursjukan och sa att snurran ville hem. Vi trotsade snökaoset och hämtade hem henne. En resa som borde tagit en timme, tog istället tre och en halv. Där försvann ännu en eftermiddag/kväll. Men allt för räven!

Allt har bara tagit så himla lång tid och saker har lagts till som från början inte alls var planerade.

Jag. Är. Så. Himla. Trött.

En spotifylista per dag kommer jag inte hinna med. Men en spotifylista per vecka, skulle det kunna vara något? En spotifylista per vecka innehållande två låtar per veckodag - totalt 14 låtar.

I slutet av varje månad skulle jag dessutom kunna publicera ytterligare en lista, innehållande veckolistorna plus lite till. Hur låter det?

När Sambon kommer hem från jobbkalas luktar han a-lagare.

När jag kommer hem från jobbkalas luktar jag lågstadiedisko.

Det är den 8:nde och jag är inte längre heltidssjukskriven. Från och med nu är jag bara halvt handikappad, vilket innebär att jag nu är på väg tillbaka till skolan. Det ska bli intressant att se vad de små liven har gjort under den månaden (!!) jag varit borta. Känns som om allting jag byggde upp innan kommer vara helt raserat nu... så det är bara att börja om... igen... suckochstönochgnäll.

Jaja.

På kökssoffan i huset vid skogens slut spelas det Cut the Rope och bloggas.

...av lite distad gitarr:

Etiketter: Saker som blir bättre

Klockan är 0:55 och jag kan inte sova. För att tänka på annat bjuder jag in Dolly på mittinattente med tillhörande macka.

Nu blire the Best little Whorehouse in Texas.

1. the xx - Intro
2. Cheif - Mighty Proud
3. Stars - Dead Hearts
4. Absent Elk - Sun & Water
5. the Exciters - Remember me
6. Lykke Li - Get some
7. Mates of State - California
8. Peter Wolfcrier - In response
9. Edward Sharpe & the Magnetic Zeros - Home (feat. the Gulu Widows Choir)
10. Yann Tiersen - Comptine d'un autre été, l'après midi
11. A fine frenzy - Near to you
12. Noah and the Whales - Stranger
13. Karen O & the Kids - Hideaway
14. We have band - Piano
15. the Lancaster Orchestra - Please, please, please, let me get what I want
16. Annie Lennox - Dark road
17. Four Tet - Glue of the World
18. El Perro del Mar - How did we forget?
19. Fanfarlo - Pilot
20. Freelance Whales - Generator ^ First floor
21. the Kooks - Seaside
22. Mew - Comforting sounds
23. Brooke Wagoner - Fresh pair of eyes
24. Sarah Slean - Hear me out

Under det här senaste kapitlet har gamla saker kommit tillbaka upp till ytan. Kapitel som jag en gång var med om, upplevde, kände och som var så pass smärtsamma att jag förträngt dem. Förnekat dem. Rivit ut dem ur min bok.

Det är saker som kan förklara så mycket, men ändå är så pass stora att det inte räcker med att säga "aha!". Saker som är så pass stora att det är som att få en örfil, en spark i magen och en pungspark (hade jag haft en pung att sparka) på samma gång. Saker som trots att de inträffade för så länge sedan nu återigen gör så jävla ont.

På samma gång som det är hur sjukt jobbigt som helst att behöva sortera igenom alla dessa mardrömmar till minnen samtidigt som jag är sjukskriven, astrött och redan nere på knäna, så känns det ändå som en passande tid att göra det nu - nu när jag har tid. För göra det, det måste jag. Och det kan mycket väl vara sådant som jag måste ha professionell hjälp med att klara av, det är något jag har kvar att ta ställning till.

Anledningen till att jag skriver det här, trots att det egentligen är så pass privat och så pass färskt att jag själv inte riktigt vet hur jag går vidare, är för att det fört mig till en helt klart ofördelaktig plats där jag känner mig inmålad i ett hörn och samtidigt totalt utelämnad. Det här är mitt sätt att nå ut då jag tydligen inte tillåts att nå fram till vissa.

Saker vänds och tolkas hela tiden. Jag känner mig vänd och tolkad fel. Så snälla, skjut mig inte nu för gamla brott! Jag har bättrat mig. Vi har bättrat oss. Ändå ska jag ta straffet gång på gång, så fort jag tappar lite balans?

Kanske har jag varit för introvert? Kanske skulle jag ha ropat "varg!" redan innan jag lokaliserat vargen? Innan jag var säker på att det ens var en varg? Bara för att få undsättning när den väl dök upp... Få förstående och lite dispens. Nu verkar det redan vara försent.

Jag orkar inte bråka om skitsaker, men jag orkar heller inte ta rapp efter rapp utan att få chans till upprättelse. Ja, jag har ställt till med en scen, men jag orkar inte vara paranoid över det. Snacka om ni vill. Hur mycket ni vill. Jag kan inte göra mer än att erkänna mig jävligt liten, förvirrad, isolerad och besegrad och jag åberopar rätten att vara så.

Jag ber er ödmjukt att respektera det, även om ni inte förstår.

Så förbannat oinspirerande väder och så förbannat oinspirerat trött som jag är, verkar den här tisdagen gå till historien som en av de tråkigare. Liksom de senaste typ veckorna har gjort. Det är inte särskilt roligt att vara sjukskriven.