Jag har ett glas med is och körsbärssaft, en låda med svenska jordgubbar och för säkerhetens skull, ja om PMS'en skulle slå till, också en chokladkaka - låt Sommar i P1 i börja!
Jag unnar mig dessa två timmar. Lite sött, lite slött och lite må bra. Är det något som för mig betyder sommar är det just Sommar i P1. Jag tror det kommer sig av att efter många timmar i en svettig, blå folkabuss få slänga upp dörren i färjkön och känna brisen från Malö strömmar dra in som en lättnadens suck över djur, barn och vuxna - till tonerna av Sommar-introt. Eller när mamma satt i sina randiga klänningar från Gudrun Sjödén på trappen till sommarstugan och drack kaffe med dörren öppen och, ja just det, lyssnade på Sommar i P1. Eller lata sommarlovsdagar i stora Pilträdet nere vid dammen på Morlanda och radio i hörlurarna. Eller pannkaksluncherna på Svarteskär. Ja, när jag var yngre var Sommar i P1 ett välbekant och välkommet bakgrundsljud.
I dag är det dessutom en spännande sommarpratare; Pär Johansson är en högst sympatisk människa och Glada Hudik-teatern är ett högst sympatiskt sällskap. Anekdoterna är klockrena.
Missade du det kan du lyssna igen här.
Jag unnar mig dessa två timmar. Lite sött, lite slött och lite må bra. Är det något som för mig betyder sommar är det just Sommar i P1. Jag tror det kommer sig av att efter många timmar i en svettig, blå folkabuss få slänga upp dörren i färjkön och känna brisen från Malö strömmar dra in som en lättnadens suck över djur, barn och vuxna - till tonerna av Sommar-introt. Eller när mamma satt i sina randiga klänningar från Gudrun Sjödén på trappen till sommarstugan och drack kaffe med dörren öppen och, ja just det, lyssnade på Sommar i P1. Eller lata sommarlovsdagar i stora Pilträdet nere vid dammen på Morlanda och radio i hörlurarna. Eller pannkaksluncherna på Svarteskär. Ja, när jag var yngre var Sommar i P1 ett välbekant och välkommet bakgrundsljud.
I dag är det dessutom en spännande sommarpratare; Pär Johansson är en högst sympatisk människa och Glada Hudik-teatern är ett högst sympatiskt sällskap. Anekdoterna är klockrena.
"– Mitt program kommer att handla om hur min bästa kompis hamnade i Världslaget i fotboll medan jag hamnade på en vedbacke med utvecklingsstörda. En kursändring jag aldrig ångrat. Jag ska också prata om vad som händer med människor när man blir behandlad med respekt, sedd, behövd och tagen i anspråk. Och vad som är receptet bakom Glada Hudik-teaterns framgång."
Missade du det kan du lyssna igen här.
Etiketter: Radio
Härom dagen fyndade jag på på BikBok. Jag hittade inte sparkdräkten, vilket jag sörjer lite, men jag hittade annat fantastiskt - två klänningar för nästan inga pengar alls. Jag menar det, nästan inga pengar alls.
Som jag nämnde i kommentaren till sparkdräktsinägget, så är BikBok en högt schizofren butik. Antagligen blir det så för att butikerna har insett att kosingen ligger i fjårtisarna och deras barnbidrag. Jag tycker att det är ofta man traskar genom BikBok-butiker utan att hitta något alls, det mesta känns... tjaa... daterat och precis så där beige som man måste klä sig på högstadiet och gymnasiet. Detta trots att man på hemsidan klickat fram ett par riktiga godbitar. Antagligen designar deras klädskapare till en helt annan publik än vad butikerna säljer till, för på rea-dagar kryper plaggen som aldrig såldes likt midnattsmonster fram ur lagerhörnen - drömkläderna.
Jag har ingenting alls emot detta, jag får ju liksom fina kläder till inget pris och som dessutom finns i så få antal ute på gatorna att H&M-syndromet blir i det närmsta obefintligt.
Nu till det viktiga, mina inga pengar alls-fynd:
Till vänster: En skir creme-färgad historia som får sin premiär på midsommar. I all sin enkelhet är den fantastisk! Jag tänker mig att jag kommer se ut som en somrig Mymla:
Till höger: Ett svart tajt fodral med axelvaddar och kedjor. Min Ana Matronic-klänning så att säga. Mer presentation än så behöver den inte.
Etiketter: Mode
I natt drömde jag att jag hade gjort mig ett namn i sportvärlden. Jag började spela bandy för VSK, vilket i sig inte är särskilt konstigt. Jag har dock aldrig spelat bandy och i drömmen hade vi flyttat uppåt i landet, till Dalarna.
Dessutom köpte man sin utrustning på Pressbyrån och med i förpackningen fanns inte bara de skydd, skridskor och andra pinaler man köpt utan också ett gammalt samlarkort som visade vem som kunde ha haft grejerna innan. Om de var second hand visste man aldrig säkert. Till match var det enda man var tvungen att bära en slags hätta, inte helt olik den som tillhör de svenska folkdräkterna men så klart i lagets färger.
När jag vaknade hade jag känningar i vaderna.
I natt har jag åkt skridskor!
Dessutom köpte man sin utrustning på Pressbyrån och med i förpackningen fanns inte bara de skydd, skridskor och andra pinaler man köpt utan också ett gammalt samlarkort som visade vem som kunde ha haft grejerna innan. Om de var second hand visste man aldrig säkert. Till match var det enda man var tvungen att bära en slags hätta, inte helt olik den som tillhör de svenska folkdräkterna men så klart i lagets färger.
När jag vaknade hade jag känningar i vaderna.
I natt har jag åkt skridskor!
Etiketter: Drömmar
Jag har inte bjussat på särskilt mycket matnyttigt den senaste tiden. Det beror mest på att jag inte har så särskilt mycket matnyttigt att rapportera. Dagarna flyter förbi, jag håller mig upptagen. Bra väder, dåligt väder, bra väder. Prinsessbröllop och prinsesstårta.
Kontorsmiddagen gick förresten bra. Eftersom vi hade gäster som skulle stanna över natten (sambons företags nyanställde med flickvän) så blev det inte så mycket av mina planer på att klä upp mig och fixa håret. Jag fick vara trevlig värdinna istället, vilket slutade med att jag träffade hela sambos stab iförd jeans och stor tunn skjorta. Lika bra gick väl det. Det bjöds på fina viner, whiskey och desertvin. Från grillen fick vi revbensspjäll som marinerats åtta timmar och wurst från lokalfarmare till vilket det serverades potatissallad och hemlagad aioli. Jag hoppas sambo minns receptet - jag hoppas jag får hemlagad aioli.
Nu, när man är tillbaka i verkligheten igen, bjuds det minsann inte på några marinerade revbensspjäll och inte blir det någon whiskey. Ikväll blir det korv med stuvade makaroner. Vilket i och för sig inte är fy skam, men inte är det någon fin "lokalodlad" korv.
Kontorsmiddagen gick förresten bra. Eftersom vi hade gäster som skulle stanna över natten (sambons företags nyanställde med flickvän) så blev det inte så mycket av mina planer på att klä upp mig och fixa håret. Jag fick vara trevlig värdinna istället, vilket slutade med att jag träffade hela sambos stab iförd jeans och stor tunn skjorta. Lika bra gick väl det. Det bjöds på fina viner, whiskey och desertvin. Från grillen fick vi revbensspjäll som marinerats åtta timmar och wurst från lokalfarmare till vilket det serverades potatissallad och hemlagad aioli. Jag hoppas sambo minns receptet - jag hoppas jag får hemlagad aioli.
Nu, när man är tillbaka i verkligheten igen, bjuds det minsann inte på några marinerade revbensspjäll och inte blir det någon whiskey. Ikväll blir det korv med stuvade makaroner. Vilket i och för sig inte är fy skam, men inte är det någon fin "lokalodlad" korv.
Etiketter: Vardag
"You're not a single lady, buddie!"
Ana Matronic är så himla farligt snygg och jag blir glad bara jag tänker på henne - en kurvig snygg kvinna i små glittriga klänningar och med långt rött hår. Kalas!
Jag dansar idag till det här, städar och försöker hinna välja outfit till kvällens seriösa jobbmiddag/kalas med sambons kontor. Kanske skulle man lägga håret som Ana?
Scissor Sisters - Fire with Fire
("Fire with Fire", Polydor, 2010)
Lyssnar hellre via spotify? Klicka här.
Bilder saxade ur Officiella Videon.
Etiketter: Musik
→ ""I want be seen with a fresh pair of eyes""
torsdag, juni 17, 2010 /
0 kommentar(er) - kommentera?
Brooke Waggoner - Fresh pair of eyes
Bild via Expensive Coffee (tumblr)
Etiketter: Musik
Idag är det strålande väder. Jag hade tänkt att ta en lång runda idag, men det verkar som om mitt knä har andra planer. Liksom den stora systern innan mig har även jag tampats med mina knän i ungdomens dagar. Jag har dock, olikt stora systern, inte behövt ta farväl av mina ledband.
Det var i högstadiet som mina problem uppstod, jag spelade fotboll och fäktades och hade väl enbart "tjejer kan" i huvudet snarare än "kvinnor har svaga knän för det är så anatomin ser ut". Att belasta knä på så sätt är förbannat kul och jag trivdes, men så började knävärken komma krypandes. Skolsyster sa att det var växtvärk vilket hade varit en helt klart legitim diagnos hade det inte varit för hennes otaliga missar och slarv. Hon hade innan till exempel missat en klasskompis brutna finger och med en klapp på huvudet fört "stukning" till protokollet, och det, kära vänner, det är en grov miss.
I mitt fall hade hon i alla fall någorlunda rätt då det vid en vidare undersökning visade sig handla om Kondromalaci. Kondromalaci kommer sig av ojämnheter i brosket som sitter i knäskålen. Man tror att brosket mjukas upp som resultat av att det inte får tillräckligt med näring och därmed belastas brosket ojämnt. Hur som haver gör det att knäet kan svullna upp, att det kan göra ont om man rör och belastar knäet mycket eller bara om man måste sitta still i samma position allt för länge. Ett obehagligt symptom som jag också hade var förmågan att "haka upp sig" - hade jag suttit för länge kunde det vara svårt att räta ut benet ordentligt och tvärtom.
Kondromalaci uppstår oftast i tonåren och man brukar säga att man växer ifrån det. I vissa fall, och så klart i mitt fall, stannar kondromalacin kvar upp i åldrarna. Även om jag inte har lika mycket problem med det nu som jag hade då, så känner jag fortfarande av det och jag måste tänka på hur jag tränar och att jag använder rätt redskap när jag tränar för att det inte ska triggas.
Efter ett tag lär man sig också att göra skillnad på "känningarna" man får i knäet. Ibland gör det lite ont och är lite stelt, men man vet att det inte är någon fara. Ibland vet man att det kommer gå åt helvete om man fortsätter. Det böhöver inte vara någon skillnad i smärta eller stelhet, man bara vet. Precis som en som har huvudvärk vet när det rör sig om en "vanlig" huvudvärk och när det är migrän på gång. Ibland vet man att det blir bättre av att dricka några glas vatten. Andra gånger vet man att det är dags för tunga artilleriet och en lång tupplur. Kondromalaci brukar kallas just huvudvärk i knäet, vilket känns passande.
Idag är det tyvärr, och helt omotiverat, av den senare sorten. Därför väljer jag att njuta av den fantastiska dagen från balkong och med svenska jordgubbar. Vilar jag nu, slipper jag ta itu med det sen.
Det var i högstadiet som mina problem uppstod, jag spelade fotboll och fäktades och hade väl enbart "tjejer kan" i huvudet snarare än "kvinnor har svaga knän för det är så anatomin ser ut". Att belasta knä på så sätt är förbannat kul och jag trivdes, men så började knävärken komma krypandes. Skolsyster sa att det var växtvärk vilket hade varit en helt klart legitim diagnos hade det inte varit för hennes otaliga missar och slarv. Hon hade innan till exempel missat en klasskompis brutna finger och med en klapp på huvudet fört "stukning" till protokollet, och det, kära vänner, det är en grov miss.
I mitt fall hade hon i alla fall någorlunda rätt då det vid en vidare undersökning visade sig handla om Kondromalaci. Kondromalaci kommer sig av ojämnheter i brosket som sitter i knäskålen. Man tror att brosket mjukas upp som resultat av att det inte får tillräckligt med näring och därmed belastas brosket ojämnt. Hur som haver gör det att knäet kan svullna upp, att det kan göra ont om man rör och belastar knäet mycket eller bara om man måste sitta still i samma position allt för länge. Ett obehagligt symptom som jag också hade var förmågan att "haka upp sig" - hade jag suttit för länge kunde det vara svårt att räta ut benet ordentligt och tvärtom.
Kondromalaci uppstår oftast i tonåren och man brukar säga att man växer ifrån det. I vissa fall, och så klart i mitt fall, stannar kondromalacin kvar upp i åldrarna. Även om jag inte har lika mycket problem med det nu som jag hade då, så känner jag fortfarande av det och jag måste tänka på hur jag tränar och att jag använder rätt redskap när jag tränar för att det inte ska triggas.
Efter ett tag lär man sig också att göra skillnad på "känningarna" man får i knäet. Ibland gör det lite ont och är lite stelt, men man vet att det inte är någon fara. Ibland vet man att det kommer gå åt helvete om man fortsätter. Det böhöver inte vara någon skillnad i smärta eller stelhet, man bara vet. Precis som en som har huvudvärk vet när det rör sig om en "vanlig" huvudvärk och när det är migrän på gång. Ibland vet man att det blir bättre av att dricka några glas vatten. Andra gånger vet man att det är dags för tunga artilleriet och en lång tupplur. Kondromalaci brukar kallas just huvudvärk i knäet, vilket känns passande.
Idag är det tyvärr, och helt omotiverat, av den senare sorten. Därför väljer jag att njuta av den fantastiska dagen från balkong och med svenska jordgubbar. Vilar jag nu, slipper jag ta itu med det sen.
Etiketter: Sjuka
Mais cette fois je dois dire que le français est plus beau que l'Italien - je veux danser! Rare. Ainsi, quand allons-nous danser? Quand allez-vous danser avec moi?
Yolanda be cool & DCUP - We no speak americano
Etiketter: Musik
Jag befinner mig på landet. Det är trevligt.
Jag tänkte här skriva hur vuxen jag blivit som har sambo, jobb och tittar på stugor att hyra när semestern kommer. Men sedan sket det sig... brutalt.
Jag är inte så stor som jag tror.
Jag är inte så stor som jag tror.
Jag tycker att den här bilden är så fin... och den säger det mesta.
I de dystraste vardagarna finns det ljus.
Bild saxad från expressen.se
Eftersom den vita klänningen jag hade tänkt mig från början visade lite för mycket dekolletage än vad som för lärare är brukligt, så blev det idag prickar för min del. Klassikern som i princip alltid funkar.
Jag blev kallad "räddande ängel", blev värderad till guld och till och med platina, fick ros både bildligt (varav mycket skickades till min arbetsgivare) och bokstavligt, samt fin choklad från MälarChocolaterie.. Jag tackade för mig, sedan tog jag mitt lilla kontor under armen och gick hem.
Nu har jag svirat om och sitter och nosar i min lilla chokladask. I min estetiskt tilltalande lilla låda har jag lyckats identifiera några riktiga godbitar; spritiga Vodka Vanilj och Single Malt Whiskey, bäriga Hallon och Blåbär, kryddiga Sichuanpeppar, Lime/Chili och Ingefära, samt klassikern Kaffe. Särskilt nyfiken är jag dock på den pralin som jag pekat ut som Citron, Tequila/Salt.
Nu har jag semester. Det känns. S-E-M-E-S-T-E-R.
Det var väldigt längesedan.
Etiketter: Jobb, Semester, Sommar
Morgonen fortsätter under gårdagens fotbollsflagg. Jag är sjukt peppad. Mer peppad på fotboll än att gå på klä upp sig för avslutning. Det blir därför mer fotbollsmusik att gunga till. Waka waka
K'naan - Wavin flag
Jag sitter här med nyfärgat hår och återupplever klädångesten inför stundande skolavslutning. Det är en av de positiva sakerna med att vara lärare - man får klä upp sig (och bry sig minst lika mycket om vad man klär upp sig i som eleverna) och fira skolavslutning på det där klassiska sätt man en gång själv gjorde och såg fram emot.
Idag, innan vi gick hem, klädde vi ljushallen med björkris och ballonger. I morgon kommer niorna sitta där, i centrum, och tycka att det är deras största dag. Precis på samma sätt som de kommer att tyda att studentdagen är deras absolut största dag om några år, för att sedan inte alls tycka att något av det var särskilt speciellt... egentligen.
De kommer vara uppklädda till tänderna och lova varandra att alltid hålla kontakten med varandra och de kommer att tro på det. Kanske gör de som vi gjorde, vi i 9 David, och barrikadera dörren tills alla andra försvunnit bort och ut och det inte gick att skjuta upp det något mer - trots att vi skulle gått ut allra först.
Ja, det blir en stor dag för dem. En mindre stor dag för oss.
Är man sniken om man hoppas på bubbel i personalrummet efteråt?
Idag, innan vi gick hem, klädde vi ljushallen med björkris och ballonger. I morgon kommer niorna sitta där, i centrum, och tycka att det är deras största dag. Precis på samma sätt som de kommer att tyda att studentdagen är deras absolut största dag om några år, för att sedan inte alls tycka att något av det var särskilt speciellt... egentligen.
De kommer vara uppklädda till tänderna och lova varandra att alltid hålla kontakten med varandra och de kommer att tro på det. Kanske gör de som vi gjorde, vi i 9 David, och barrikadera dörren tills alla andra försvunnit bort och ut och det inte gick att skjuta upp det något mer - trots att vi skulle gått ut allra först.
Ja, det blir en stor dag för dem. En mindre stor dag för oss.
Är man sniken om man hoppas på bubbel i personalrummet efteråt?
Etiketter: Jobb
→ ""You're a good soldier, choosing your battles...""
onsdag, juni 09, 2010 /
0 kommentar(er) - kommentera?
Jag längtar efter fotbolls-VM (ja, även om Sverige inte är med). Det kan inte dra igång fort nog.
Som om min längtan inte vore nog som den redan var har den idag växt och växt och jag känner en slags nervös förväntan inför spektaklet. Det kan ha haft att göra med att Waka waka blev min sista låt innan jag pluggade ur radion och satte på mig lärarbrillorna. Waka waka har sedan dess suttit bekvämt i mitt huvud och är nu så till den grad ingrodd att jag till och med har börjat dansa Waka waka-dansen och överväger att lägga waka waka till mitt vardagliga ordförråd. Det är löjligt men... WAKA WAKA!
Tsaminamina zangalewa?
Etiketter: Musik
→ "Fredagens musik med kulturell referens i modern tappning."
fredag, juni 04, 2010 /
0 kommentar(er) - kommentera?
the Turtles - Happy together
Bild via We heart it
Etiketter: Musik
I förrgår öppnade Egypten sina gränser mot Gazaremsan. De gränser som landet mottagit mycket spott och spe för att i första hand ha stängt. Spott och spe då Israel aldrig på riktigt hade kunnat genomföra en total isolering av Gaza om det inte varit för Egypten. Kryper Egypten till korset? Eller passar man på att släta över några historiska missar?
Ett dygn senare avslutar Nicaragua som första land alla sina diplomatiska förbindelser med Israel. Någon Nicaragua säkerligen funderat över en längre tid än vad som förflutit sedan Ship to Gaza-konvojen attackerades. Alternativt, sagt upp en kontakt de ändå inte hade mycket nytta av - som att plocka bort vännen på facebook som du inte sett sedan första klass och ändå inte kom särskilt bra överens med eller ens umgicks med då.
Visst det är fult. Det är till och med ganska lågt att utnyttja Israels högst beklämda situation till förmån för den egna internationella statusen. Visserligen har Israel pinkat i sin egen pool, målat in sig själva i hörnet där de nu sitter. Man kan vrida det fram och tillbaka i all evighet, ty politik kära vänner är mycket sällan bara svart eller vit. Men vad som än finns för baktankar, så är det för min del mycket lite intressant.
Även om det inte var så här det var tänkt från början, har Ship to Gaza lyckats delvis med vad de först skeppade ut för att göra.
Ship to Gazas mål var att delvis bryta blockaden mot Gaza. I och med Egyptens gränsöppning är blockaden också delvis krackelerad, om än så tillfälligt. In i Gaza kommer nu förhoppningsvis bistånd och förnödenheter som, precis som i Gazaskeppens fall, inte handlar om vapen och verktyg för förstörelse och terror utan nödvändigheter för att människor ska kunna ha en dräglig vardag. Även om nu Israelisk militär/gränspolis med all säkerhet kommer att beslagta mångt och mycket av det som skulle komma in från Egypten, så är gränsen i alla fall något så när öppen.
Dessutom har alla länders strålkastare riktats mot Gaza och Israel. Världens invånare har väntat på reaktioner och aktioner från Israels sida, och Israel har fått isvatten kastat över sig. Israel har visat upp ett hemskt osmickrande ansikte, kanske till och med det sanna ansiktet? Världen har börjat misstänka att allt inte är så väl i Gazaregionen som den Israeliska staten har velat utmåla. Även om deras mäktigaste allierade USA inte uttryckligen har visat sitt missnöje över hanteringen av situationen så har Israels alla internationella förbindelser svajat.
Det går inte att komma ifrån det faktum att för ovanstående punkter har det betalts ett alldeles för högt pris. Kidnappning och dödsfall. Så fort en människa dör är det ett alldeles för högt pris, oavsett vilken sidas förlust det är. Men blockaden skulle absolut inte brytas enligt Israel, kosta vad det kosta ville.
Och kostat har det.
Ett dygn senare avslutar Nicaragua som första land alla sina diplomatiska förbindelser med Israel. Någon Nicaragua säkerligen funderat över en längre tid än vad som förflutit sedan Ship to Gaza-konvojen attackerades. Alternativt, sagt upp en kontakt de ändå inte hade mycket nytta av - som att plocka bort vännen på facebook som du inte sett sedan första klass och ändå inte kom särskilt bra överens med eller ens umgicks med då.
Visst det är fult. Det är till och med ganska lågt att utnyttja Israels högst beklämda situation till förmån för den egna internationella statusen. Visserligen har Israel pinkat i sin egen pool, målat in sig själva i hörnet där de nu sitter. Man kan vrida det fram och tillbaka i all evighet, ty politik kära vänner är mycket sällan bara svart eller vit. Men vad som än finns för baktankar, så är det för min del mycket lite intressant.
Även om det inte var så här det var tänkt från början, har Ship to Gaza lyckats delvis med vad de först skeppade ut för att göra.
Ship to Gazas mål var att delvis bryta blockaden mot Gaza. I och med Egyptens gränsöppning är blockaden också delvis krackelerad, om än så tillfälligt. In i Gaza kommer nu förhoppningsvis bistånd och förnödenheter som, precis som i Gazaskeppens fall, inte handlar om vapen och verktyg för förstörelse och terror utan nödvändigheter för att människor ska kunna ha en dräglig vardag. Även om nu Israelisk militär/gränspolis med all säkerhet kommer att beslagta mångt och mycket av det som skulle komma in från Egypten, så är gränsen i alla fall något så när öppen.
Dessutom har alla länders strålkastare riktats mot Gaza och Israel. Världens invånare har väntat på reaktioner och aktioner från Israels sida, och Israel har fått isvatten kastat över sig. Israel har visat upp ett hemskt osmickrande ansikte, kanske till och med det sanna ansiktet? Världen har börjat misstänka att allt inte är så väl i Gazaregionen som den Israeliska staten har velat utmåla. Även om deras mäktigaste allierade USA inte uttryckligen har visat sitt missnöje över hanteringen av situationen så har Israels alla internationella förbindelser svajat.
Det går inte att komma ifrån det faktum att för ovanstående punkter har det betalts ett alldeles för högt pris. Kidnappning och dödsfall. Så fort en människa dör är det ett alldeles för högt pris, oavsett vilken sidas förlust det är. Men blockaden skulle absolut inte brytas enligt Israel, kosta vad det kosta ville.
Och kostat har det.
Etiketter: Politik, Ship to Gaza, Världen
Jag är ersatt och bortglömd. Det har hittats någon bättre. Det blir så. Det vore egoistiskt annars...
...men det bästa hade varit om också jag hade haft någon att ersätta er med.
Etiketter: Känsligt
Band of Horses - Life on earth
Sia - My love
Cee-Lo Green - What part of forever?
Florence and the Machine - Heavy in your arms
Etiketter: Musik
Bilden säger kanske inte allt, men åtminstone det mesta.
Bild via Expressen.se
Etiketter: Politik, Ship to Gaza
Fem svenskar har förts till flygplats och väntar på flyg. Två svenskar är kvar.
Är Henry på väg hem?
Är Henry på väg hem?
Etiketter: Politik, Ship to Gaza
→ "Saker som jag tydligen ska gråta till idag."
onsdag, juni 02, 2010 /
0 kommentar(er) - kommentera?
"I just didn't want to sell drugs. I didn't want to be on the corner. I want to do something bigger. I want to do something great."Tyrell Roll, So you think you can dance Season 7
→ ""Mrs. Dalloway said she would buy the flowers herself.""
onsdag, juni 02, 2010 /
0 kommentar(er) - kommentera?
Idag var jag mrs Dalloway.
Etiketter: Vardag
Jag har fått mystiska sms från min svåger. Min sambo tolkar och förklarar:
ang. meddelandet "MUFFINS.000";
"Det är t9!"
Efter påpekandet att jag inte kan skriva "muffins" med t9 på min mobil;
"Det har han säkert lagt in. Han gillar muffins."
Efter konstaterandet att telefonen själv valt att skicka "muffins" till min telefon (som är Martins gamla nummer, vilket jag tagit över):
"[efternamn], det ligger säkert långt upp. Säkert först på favoriter. Storebror är bäst."
Sedan gnällde han över att jag rykte saker ur sitt sammanhang och presenterar honom som korkad i min blogg (och det gör jag väl ändå inte...eller??). Därefter jämförde han mig med en gemensam bekant vars största nöje är att driva med och håna folk utan att de förstår det själva, varpå jag påpekade att jag väl ändå var snyggare än den gemensamma bekanta...
...och Martin, mannen med svar på allt, behövde tänka efter.
ang. meddelandet "MUFFINS.000";
"Det är t9!"
Efter påpekandet att jag inte kan skriva "muffins" med t9 på min mobil;
"Det har han säkert lagt in. Han gillar muffins."
Efter konstaterandet att telefonen själv valt att skicka "muffins" till min telefon (som är Martins gamla nummer, vilket jag tagit över):
"[efternamn], det ligger säkert långt upp. Säkert först på favoriter. Storebror är bäst."
Sedan gnällde han över att jag rykte saker ur sitt sammanhang och presenterar honom som korkad i min blogg (och det gör jag väl ändå inte...eller??). Därefter jämförde han mig med en gemensam bekant vars största nöje är att driva med och håna folk utan att de förstår det själva, varpå jag påpekade att jag väl ändå var snyggare än den gemensamma bekanta...
...och Martin, mannen med svar på allt, behövde tänka efter.
Etiketter: Vardag?
Familjens vän Henry Ascher sitter i Elafängelset. Han, likt de övriga fem som är kvar, har ett val att göra; deporteras eftersom han vistas i landet olovligen eller vänta på att israelisk domstol beslutar vidare efter en rättslig process.
"Vistas i landet olovligen". Svenskarna skeppades in i Israel, fördes dit av israelisk militär och ska nu (eventuellt) deporteras för att de är där? Och skulle en deportering alltså innebära att man "lämnar landet frivilligt"? Om valet är pest eller kolera, ska man då kunna kalla pesten för "semester"?
Man blir så förbannat kluven. Å ena sidan vill man ju att Henry (och de andra för den delen) kommer hem oskadd till sin familj. Å andra sidan vill man att han ska vara just så som Henry är, principfast och ståndaktig.
Svenska delegationen på Ship to Gaza:
Mehmet Kaplan
Viktoria Strand
Saman Ali
Dror Feiler
Henning Mankell
Mattias Gardell
Edda Manga
Amir Sarsour
Ulf Carmesund
Kimberly Soto Aguayo
Henry Ascher
Överstrukna namn är de som bekräftats gått med på deportering.
"Vistas i landet olovligen". Svenskarna skeppades in i Israel, fördes dit av israelisk militär och ska nu (eventuellt) deporteras för att de är där? Och skulle en deportering alltså innebära att man "lämnar landet frivilligt"? Om valet är pest eller kolera, ska man då kunna kalla pesten för "semester"?
Man blir så förbannat kluven. Å ena sidan vill man ju att Henry (och de andra för den delen) kommer hem oskadd till sin familj. Å andra sidan vill man att han ska vara just så som Henry är, principfast och ståndaktig.
Svenska delegationen på Ship to Gaza:
Viktoria Strand
Saman Ali
Dror Feiler
Mattias Gardell
Amir Sarsour
Henry Ascher
Överstrukna namn är de som bekräftats gått med på deportering.
Etiketter: Politik, Ship to Gaza, Världen
Inatt har jag inte sovit alls mycket och det lilla jag har sovit, har jag sovit dåligt. Om det mest beror på Gazakonvojen eller värmen vet jag inte, men jag vet att jag vaknade uttorkad och inte alls särskilt utvilad med en huvudvärk av utomjordiska mått.
Jag höll koll på hur Ship to Gaza-händelsen utvecklades igår. Ja, så gott det gick via wap, rykten, radiosändningar och löpsedlar. Men hur mycket jag än fick veta, hur mycket jag än hörde, hur mycket jag än läste så hade jag ändå känslan av att jag missade något. Någonting viktigt.
Totalt ska det ha varit elva svenskar ombord på fartygen som seglade mot Gaza. Fem av dessa var namngivna sedan tidigare i svensk press då de är av mer eller mindre celebert material. Med de övriga svenskarna var igår ännu okända.
Igår kväll fick jag ett telefonsamtal från min käre mor som bekräftade känslan jag haft under dagen. Ibland de övriga okända sex svenskar ombord på Ship to Gaza fanns Henry Ascher, en gammal ungdomsvän till min pappa. En gammal ungdomsvän som funnits med under åren, särskilt under mitt första decennium då vi delade sommarstuga med Aschers'.
I vilket fall, när nyheten om Henry nådde mig hade UD inga uppgifter om var svenskarna befann sig och i vilket skick de var. Namnen hade heller inte släppts offentligt, man visste bara att totalt nio svenskar gått i land i Ashdod. Var de övriga två var var även det okänt.
Idag har det klarnat något, även det mesta fortfarande är oklart. Lusläser man Expressen och Aftonbladets artiklar kan man dra slutsatsen att Ascher och de svenskar som var ombord på fartyget SFENDONH har tackat nej till att skriva på det papper som Israel presenterat och som innebär att aktivisterna skriver på att de lämnat landet frivilligt (och säkerligen förbinder sig till en hel del andra åtaganden likväl) och därför sitter fängslade i Beer Sheba i väntan på domstolsbeslut. Likväl ska fyra svenskar ha transporterats till flygplats för att deporteras, dessa fyra är sannolikt de som färdades med samma fartyg som författaren Henning Mankell. UD har inte fått några namn på dessa fyra, utan enbart ålder och kön, och därför valt att inte spekulativt bekräfta vilka som skulle vara på väg hem. Det är dock uteslutet att Mattias Gardell och hans fru Edda Manga inte är ibland de fyra, då de rapporterats fängslade efter att ha varit "försvunna" i över ett dygn.
Puh. Där har ni det. Min till en början okända anknytning till Ship to Gaza. Och det känns inte alls bra. För det första så är det hela bara tragiskt. För det andra så har nästan alla medverkande familjer på hemmaplan, och till en av dessa familjer finns alltså band. För det tredje så blir det så himla mycket svårare att se objektivt och tänka rationellt på saken, då det finns en personlig anknytning.
Visst var det korkat av aktivisterna att attackera tungt beväpnat elitförband med diverse tillhyggen, hade de inte betett sig på så vis hade kanske beskjutningen som kostade liv kunnat undvikas. Men å andra sidan kastade militären första stenen genom att borda på internationellt vatten... Det känns som att Israel har pinkat i sin egen pool, kastat sönder sitt eget glashus genom att bete sig så nonchalant gentemot internationella lagar. Att det sedan heller inte rörde sig om en vapensmugglingsräd, utan ett tillslag mot, av oberoende inspektörer, inspekterade och godkända fartyg med förnödenheter avsedda för utsatta personer känns även det på ett etiskt plan "olagligt". Det hela en högst klantig insats med ett tragiskt resultat.
Jag höll koll på hur Ship to Gaza-händelsen utvecklades igår. Ja, så gott det gick via wap, rykten, radiosändningar och löpsedlar. Men hur mycket jag än fick veta, hur mycket jag än hörde, hur mycket jag än läste så hade jag ändå känslan av att jag missade något. Någonting viktigt.
Totalt ska det ha varit elva svenskar ombord på fartygen som seglade mot Gaza. Fem av dessa var namngivna sedan tidigare i svensk press då de är av mer eller mindre celebert material. Med de övriga svenskarna var igår ännu okända.
Igår kväll fick jag ett telefonsamtal från min käre mor som bekräftade känslan jag haft under dagen. Ibland de övriga okända sex svenskar ombord på Ship to Gaza fanns Henry Ascher, en gammal ungdomsvän till min pappa. En gammal ungdomsvän som funnits med under åren, särskilt under mitt första decennium då vi delade sommarstuga med Aschers'.
I vilket fall, när nyheten om Henry nådde mig hade UD inga uppgifter om var svenskarna befann sig och i vilket skick de var. Namnen hade heller inte släppts offentligt, man visste bara att totalt nio svenskar gått i land i Ashdod. Var de övriga två var var även det okänt.Idag har det klarnat något, även det mesta fortfarande är oklart. Lusläser man Expressen och Aftonbladets artiklar kan man dra slutsatsen att Ascher och de svenskar som var ombord på fartyget SFENDONH har tackat nej till att skriva på det papper som Israel presenterat och som innebär att aktivisterna skriver på att de lämnat landet frivilligt (och säkerligen förbinder sig till en hel del andra åtaganden likväl) och därför sitter fängslade i Beer Sheba i väntan på domstolsbeslut. Likväl ska fyra svenskar ha transporterats till flygplats för att deporteras, dessa fyra är sannolikt de som färdades med samma fartyg som författaren Henning Mankell. UD har inte fått några namn på dessa fyra, utan enbart ålder och kön, och därför valt att inte spekulativt bekräfta vilka som skulle vara på väg hem. Det är dock uteslutet att Mattias Gardell och hans fru Edda Manga inte är ibland de fyra, då de rapporterats fängslade efter att ha varit "försvunna" i över ett dygn.
Puh. Där har ni det. Min till en början okända anknytning till Ship to Gaza. Och det känns inte alls bra. För det första så är det hela bara tragiskt. För det andra så har nästan alla medverkande familjer på hemmaplan, och till en av dessa familjer finns alltså band. För det tredje så blir det så himla mycket svårare att se objektivt och tänka rationellt på saken, då det finns en personlig anknytning.
Visst var det korkat av aktivisterna att attackera tungt beväpnat elitförband med diverse tillhyggen, hade de inte betett sig på så vis hade kanske beskjutningen som kostade liv kunnat undvikas. Men å andra sidan kastade militären första stenen genom att borda på internationellt vatten... Det känns som att Israel har pinkat i sin egen pool, kastat sönder sitt eget glashus genom att bete sig så nonchalant gentemot internationella lagar. Att det sedan heller inte rörde sig om en vapensmugglingsräd, utan ett tillslag mot, av oberoende inspektörer, inspekterade och godkända fartyg med förnödenheter avsedda för utsatta personer känns även det på ett etiskt plan "olagligt". Det hela en högst klantig insats med ett tragiskt resultat.
Bild: Expressen.se
Etiketter: Politik, Ship to Gaza, Vardag?, Världen
