→ "Första tiden - tankar"
torsdag, september 10, 2009 /
2 kommentar(er) - kommentera?
Efter mer eller mindre tre timmars omkringdrivandes i stan slås jag nu av tanken att Västerås mycket väl skulle kunna bli ännu en "Vänerstad". Alltså ett ställe, en plats, en stad med vilken jag har noll connection med. Västerås lämnar, efter tre timmar, inget annat intryck än trötthet. Ungefär på samma sätt som Vänerstaden gjorde. Västerås har fått tre timmar total uppmärksamhet men inte orkat svara.
Och det är inte för att jag är ensam. För det första för att jag inte har problem med att traska gata upp och gata ner mo alena. Jag lekte gärna ensam när jag var liten, det gör mig inget heller nu. För det andra så är jag inte ensam. Jag har M. Jag har M's familj, nära och kära och bekanta. Men framför allt, och kanske viktigast; jag har egna vänner. Vänner som jag egenhändigt hittat och lär känna. Faktiskt. Som jag trivs med och som diggar min göteborgska mutation till dialekt. Så nej, jag kan inte påstå att jag är ensam.
Det är inte mitt fel -- jag gör min del. Jag är utåtriktad. Jag vill ut och jag tar mig ut. Ja, jag gör min del. Tanken med det här halvåret, som M så ofta påpekar, var ju att det här skulle vara min tid att göra det jag inte hunnit, det jag vill och det jag önskar kunna göra. Musik, poesi, prosa, epik. Och kanske är det så att mitt kärleksförhållande med Västerås blommar när jag väl får sinnesro och gott nog samvete att göra allt det där. När jag får ett jobb och inte känner att jag bara driver...
Än så länge är det väl också egentligen för tidigt att bestämma sig eller att ens till 80% säkerhet säga att det är så (Västerås=Vänerstad). Än så länge har jag i alla fall inte gett upp hoppet. Än så länge är jag fortfarande intresserad.
Etiketter: Tankar
