Det är inte kul att vara arbetslös. Nej, det är det verkligen inte. Ändå har jag ju på något sätt valt det här själv. Jag kunde ha valt att i stället vara student. Men jag valde att bli arbetslös ett tag.

Nu har ju jag en säkerhet i att jag, om ett halvår, åter blir student igen. Det är trots allt bara ett uppehåll. Men det är då och nu är nu. Man måste ta ett steg i taget, även om man planerar för tio till, och det är något jag har svårt för. Jag har så lätt för att tänka framåt, planera och fantisera. Eller tänka bakåt, undra om och drömma. Framtiden är min vän. Dåtid tycks vara mitt element. Men nuet är desto svårare att relatera till... vilket egentligen är konstigt.

Jag har flyttat ihop med maken, alltså lever jag inte längre med ett distansförhållande. Jag har tid till att skriva min poesi, min prosa, tid till att skriva och spela in min musik. Ja, jag har tid till att gör allt det där som jag inte kände att jag hann med under tiden jag studerade. Tid till allt det där som för mig är så viktigt, rent ut sagt vitalt. Även om jag inte har ett jobb så är jag försörjd, av egen kraft -- sommarjobbets slit och släp belönar sig fortfarande. Jag har ett bra förhållande till mina föräldrar och syskon. Har kontakt med min släkt och med mina gamla vänner som bor kvar på annan ort. Jag har kontakt med de vänner jag har skapat mig i Västerås. Jag har vänskap, kärlek, tid och pengar här och nu. Nu. Nej, det borde egentligen inte vara så svårt att cementera mig i nu-, nu-, nu-grunden.

Jag trivs i nuet, det är inte det. Jag stormtrivs till och med. Jag har bara en till synes okontrollerbar förmåga att förbli i nuet.

Kanske faller även det på plats när pusselbiten med en riktig vardag, med jobb och allt annat vad det innebär, är löst. Ja, det gör nog det.

Etiketter: Arbetssökande, Tankar