Mina dagar brukar börja med att maken sätter på radion när han lämnar boet. Han brukar gå så tidigt att jag brukar ligga kvar och njuta av det faktum att jag kan ligga kvar en stund till - det finns inget bättre än att på morgonen få vakna långsamt. Sedan är det ganska mysigt att få ligga kvar i en varm säng, under ett duntäcke och mottaga puss på puss på puss.

Sedan går han... och jag är kvar. Så jag ligger och lyssnar på radion, tänker igenom dagens schema och uppdaterar mig om vad som händer i världen utanför köksfönstret. När klockan närmar sig åtta brukar jag tycka att nog är nog och dra mig uppåt. Jag fixar frukost och slår sedan upp datorn. Jag kollar vilka som uppdaterat sina bloggar, läser nya inlägg och skriver kanske en kommentar eller två. Sedan kollar jag min egen, läser eventuella nya kommentarer, skriver kanske ett svar, skriver kanske ett inlägg. Sedan är det dags för dagen att börja på allvar.

Det är så det har brukat se ut. Men nu det senaste så tycker jag att jag, istället för mina långsamma morgnar, har fått stå ut med att hasta bort till vårdcentralen. Funnit mig i att bli stucken, klämd på och att få kissa i muggar. Så även idag. Ja, se jag har redan hunnit med ett vårdcentralsbesök.

Tre rör blev det i tisdags, tre rör blev det även idag. De senaste fjorton dagarna har jag tagit fler blodprov än vad jag sammanlagt gjort under mina övriga 22 levnadsår. Röntgen har jag gjort, men aldrig huvudet. Och förhoppningsvis så slipper jag det. Det känns så stort och allvarligt när man är 22 att behöva röntga huvud för att hitta konstigheter. Det känns som om det är så mycket stort och allvarligt som skulle kunna hittas. Man ska väl kanske vara glad att man hamnat hos en läkare som är angelägen och som tänker brett och flera steg i taget. Till skillnad från den stora systern som fick slåss, sparkas och bitas för att få sin vård, blir jag ju mer eller mindre serverad behandlingar och provtagningar och kan välja hur bäst jag vill.

Nej, så jag gnäller inte. För jag har fått en läkare som bryr sig, som är angelägen och som är trevlig. Och jag har börjat vänja mig vid plåster i armvecket. Det är bara synd att det inte går fortare, att jag inte tillfrisknar så att jag kan återgå till mina långsamma morgnar och vardagen i stort.

Etiketter: Sjuka, Vardag