Between who I am and who I could be.
ehpssonkontaktläsbart
a year in cookeville Bim blackberry song Desmond in a tutu Dianna Agron, but you can call me Charlie Decade en fin karl farmorsbloggen heart of the city heja abbe hemlängtan jejajävel kafferepet kertiii lev ditt liv så som du vill leva det maria montazami mitt eget jävla narnia POPETOTEЯOR pretty much amazing sara sofie tobias holmgren för VF tobias, tobias
gammalt
augusti 2009september 2009oktober 2009november 2009december 2009januari 2010februari 2010mars 2010april 2010maj 2010juni 2010juli 2010augusti 2010september 2010oktober 2010november 2010december 2010januari 2011februari 2011mars 2011april 2011maj 2011juni 2011juli 2011augusti 2011september 2011oktober 2011januari 2012
Man brukar säga att "kärt barn har många namn". Jag har i bara i passet fyra och i vardagliga munnar många fler än så. Betyder det att jag är ett kärt barn?

Vemodig. Allvarlig. Jag tänker för mycket, oroar mig för mycket, analyserar för mycket. Det finns ingen jag har så lite tålamod och förståelse för som för mig själv. Men emellanåt är jag för jävvla rolig.


Jag är nog inte riktigt klok i huvudet. Men en vacker dag...


→ "Dr Ehpsson"
torsdag, oktober 15, 2009 / 1 kommentar(er) - kommentera?



Saxat: sjukvårdsrådgivning 




Check. Check. Check. Hmm. Check. Inte överdrivet vad jag tänkt på.
Fyra checks och ett hmmm... av sex. Det borde väl ändå innebära...? Eller?! Enligt sjukvårdsrådgivningen har jag i alle fall järnbristanemi. Känns ju... inte så bra. Vad gör man nu liksom?


Som doktorsdotter har man ju lärt sig att "svettas ut" sjukan. Ja, alltså att det kan vara jävligt jobbigt men det går över. Man är minsann inte uppväxt på pillercocktails för ingenting. Vilket antagligen var anledningen att man klarade svinisen i somras med bravur - jag är inte den som gnäller i onödan. Och jag tar det här med min nyfunna hypokondri (som pappa för övrigt säger kommer med åldern) med en road klackspark. Jag vet ju att det knappast kan vara hälsosamt att diagnosticera sig själv utifrån google... nocebo är en jobbig förmåga att besitta. Men ett bestående men som inte tycks svara på mina uteslutningsmetoder känns ganska jobbigt. Så jag får väl ringa och rådfråga mamma och pappa doktor... för säkerhets skull.


UPPDATERING: Mamma säger; "Du är inte deprimerad? Du äter ordentligt? Du kräks inte upp det? Snurrar du eller snurrar rummet? Orolig? Ta blodprov!"

...och efter att jag lagt på, får jag psykbryt. Jag vet inte om det beror på att det skulle kännas alldeles förfärligt jobbigt att faktiskt, verkligen, på riktigt ha järnbrist eller att jag mest blir rädd för att kanske ha hamnat mitt uppe i något av mina nio nivåer av helvetet.

Etiketter:

© Ehpsson, 2009 - 2011
All rights reserved.