"I'm twelve thousand miles away from me"

Så var det slut med Västkust för den här gången -- i morgon beger jag mig hemmåt, innåt, uppåt landet. Det känns smått melankoliskt att lämna. Västkusten känns alltid hemma. Västkusten känns alltid tryggt... och varje gång jag står på tröskeln till att lämna känns det alltid lika svårt, alltid lika dramatiskt, alltid lika jobbigt.

Men jag kan inte stanna. Inte längre än så här. Inte denna gången. Jag har åtaganden hemmavid och sånt som måste tas itu med. Jobbsökande. Och så ska jag ju tillbaka till läkaren. Ja, eller, det har jag väl i och för sig inte berättat så ju'et är väl onödigt.

Jag fick resultaten av blodprovet i fredags. Själva blodvärdet var bra, alltså ingen blodbrist, men andra värden var för höga. För högt TPK (Blodplättar) och LPK (Vita blodkroppar), vilket tyder att jag har någon slags infektion i kroppen. Kan ni er cellsamma historia så vet ni att blodplättarna är de där som hjälper blodet att koagulera vid sår och de vita blodkropparna är de vitklädda poliserna som jagar virus och baciller på flykt. Ett högt LPK-värde tyder alltså på att immunförsvaret är aktiverat. Hade jag enbart haft höga värden TPK däremot så hade vi snackat risk för blodpropp, men nu när de står i samband med ett förhöjt värde av vita blodkroppar så rör det sig alltså snarare om infektion. Pappa doktor förklarade att blodplättarna i princip produceras nu "i fall om att" och att det hela hänger ihop. Som om det var intressant för er att läsa, men det får nog lov att bli mycket medicinskt när man nu spenderat långhelg med läkare och får provsvar som bör redas ut och förklaras. Det är allt bra händigt att ha läkare i familjen när man (med ålderns rätt) håller på att bli hypokondriker. Vad det är för infektion väntar nu att se. Så ja, det blir nog mer medicin-terori till veckan. Typ på tisdag.

Åter till ångest. För, usch, jag vill inte åka hem. Jag vill fortsätta ligga i katthög och se fjantiga filmer på någon av föräldrarnas alla filmkanaler. Eller vill jag åka hem? Kluven. Ja, jag är kluven. Det är ju inte så att detta försvinner. Det är ju inte så att jag aldrig får komma tillbaka eller att jag inte trivs i mitt nya hem. Det är nog bara det att resan hem påminner mig om hur långt bort jag är från det jag älskar. Att det är fem jävla timmar bort och vem orkar räkna hur många, oändligt långa mil. Och har ni tänkt på det, God knows att jag har, men om man sitter med ryggen mot färdriktningen blir det som om man inte kan släppa det man lämnade. Det man gjorde under vistelsen, det som sas, det som skrattades åt, det liksom ekar i huvudet. Det är som om blicken förblir fäst vid starten.

Kanske är det inte så för alla...? Kanske är det bara jag som är dramatisk...? Jag borde sova. Imorgon blir en lång dag.

Etiketter: Opepp, Resa, Sjuka, Västkust