Hade det inte varit för att Photo Booth bestämt sig för att den besvärliga vägen är den roliga vägen, så hade det här blivit en fin status. Men utan bild, ingen riktig status. Tyvärr.

Här ligger jag i sängen och drar mig medan maken fixar frukost, vilket kändes ytterst primitivt att knappa ner på tangentbordet. Igår var här grabbkväll, så jag tycker allt att jag förtjänar lite primitivitet. Sju glada killar spelade Rock band, Guitar hero och Colin McRae. Det blev tappra försök till allsång som föll ganska platta. Och mitt upp i allt sitter jag... och dricker julmust... och känner mig som lillasystern som är med på nåder och därför heller inte vågar ta någon plats, utan sitter i ett hörn och sörplar läsk med sugrör.

Det märks att man lämnat sitt gamla hemvatten - jag brukade vara som gjord för grabbkvällar. Ja, jag brukade vara en av dem. Rapp i käft, gav svar på tal och kunde det jag snackade om. Det var sånt man fick lära sig, för det var få flickvänner som stod ut med 90(+) minuter fotboll och ville man då se 90 minuter fotbollsmatch med folk som förstod sig på det där med klubbromantik fick man som regel söka sig bortom tjejgänget. Men jag antar att man växer ur sånt... eller kanske är det bara tillfälligt?

I vilket fall så borde jag ha vetat bättre. Ja, alltså, med julmusten. Jag borde vetat att julmust och clementiner skulle innebära en djup craving efter skumtomtar och bjällerklangsmelodier. Det är inte hälsosamt, men jag tänkte att jag skulle hålla lite på det. Lite självspäkning, lite trånande, så kommer skumtomtarna kännas som ett moln med tillhörande änglakör när det väl blir dags för det.