Jag har börjat förstå mig på det där med flanellskjortor.

Nej, nu ljög jag. Jag har alltid, mer eller mindre hela mitt liv, känt en stark kärlek till flanellskjortor. Dock väl dold och aldrig officiellt. Och inte vet jag hur det kommer sig. Inte från papi i alla fall, han bar nästan aldrig flanell när jag var liten och . Han hade stora mjuka t-shirts (vilket ju förklarar den kärleken, men inte flanellen). Storebror bar heller inte flanell (vad jag minns), trots att vi växte upp mitt under brinnande grunge-eran.

Tänker jag hårt och länge, minns jag endast två karaktärer från min barndom i flanell; Curt Cobain (of course) och Jared Leto i Mitt så kallade liv.

Är det så att grunge smyger tillbaka in i vardagsgarderoberna nu i höst? Är jag rätt ute då? Om än en mer, om möjligt, välklädd grunge? Eller är det jag som hoppas? H&M's herrmodeller är skäggiga, långhåriga och bär kläder som kanske inte skulle klassas som klockren 90-talsgrunge, men som ändå i mina ögon skulle kunna klassas som en välskräddad flört/hyllning till en slags bohemisk grunge - lager på lager, dova färger, skjortor, enkelt... men snyggt. Kolla in höstkollektionen. Jag är nog faktiskt mer imponerad av herrarna än damerna och detta trots att dammodellen är lika Poison Ivy-röd i håret som jag en gång var. Maken ska kläs i höst! ('blinkblink')

Tur är att han antagligen inte är så svårflörtad när det kommer till det där med bohem-/grunge-flörtar. Tur är att hans garderob redan innehåller lite flanell som jag kan frottera i, så här lagom till frukost.

P.S Jag måste seriöst sluta lyssna på P4 Västmanland då jag varje förmiddag blir lika upprörd över den urusla radioprataren. Som häromdagen; Hur många har missat att "If you seek Amy", ja Brittans senaste officiella Europa-singel, är en ordlek (If you seek Amy = Eff-jo-see-kay-mi = F.U.C.K me)? Inte många. Och de som har missat det behöver inte gå till giljotinen - det är onödigt vetande. Men varför i hela friden ska snubben förklara det här för en lyssnare som ringer in och som dessutom är 50+? Känns det nödvändigt? Nej, inte särskilt.

Eller när polisen var och dök i Svartån efter ett eventuellt mordvapen, och radioprataren i fråga frågar ledaren för dyket; "Hur är det att dyka i Svartån?" med samma röstläge som om det vore ett nöjesdyk. Känns det nödvändigt? Nej, inte särskilt.

Varje förmiddag är det samma sak. Det är inte han som pratar nu, men jag vet ju att han kommer och det räcker för att bli upprörd. Plocka bort honom! Jag blir tokig!