Jag är ledsen, men det här förhållandet verkar sakna kommunikation. Kanske skulle jag ha sagt något tidigare då det egentligen inte funnits någon kommunikation från och med det ögonblick jag skrev på vårt äktenskapsförord till anställningskontrakt, och det var ju ett tag sedan, men du har verkar ha varit upptagen och jag har hyst tilltro till dig.

Innan var du tillgänglig. Du svarade. Du var trevlig, ja, nästan på gränsen till inställsam. Men så fort mitt namn förevigades på det där pappret försvann du. Du svarar aldrig när jag ringer. Din epost verkar inte fungera. Mina frågor och funderingar kvarstår, men jag har dem alla nedskrivna och kan visa dig någon dag, skulle du få tid. Men jag vet inte längre hur jag ska nå dig.

Jag vill att du ska veta att jag har varit dig trogen. Jag har åkt dit du bett mig åka. Ja, jag har gjort allt du bett mig och jag har representerat dig väl. Du har ingenting att vara upprörd över. Ändå känner jag att du aldrig ser mig. Du möter mig aldrig ens halvvägs. Jag utför ditt jobb, men du uppmärksammar det aldrig. Du har aldrig representerat mig.

Jag menar inte att din del skulle vara lätt, det är aldrig lätt att lägga pussel med bitar som först inte tycks passa. Det har jag vett och intelligens att förstå helt på egen hand och det är inget jag håller emot dig. Men jag önskar att du skulle se mig som mer än ett nummer, ett namn. Jag är i din hand, men jag är först och främst människa och det är så jag vill bli sedd. Så jag vill bli behandlad. Jag är inte din slav som du kan beordra och knuffa runt. Det är inte så ett hälsosamt förhållande fungerar. Ett samarbete kräver två parter som håller sin del av avtalet, detta samarbetet har jag skött själv och löst så gott det har gått.

Du har fått mig att känna mig hopplöst meningslös och obehövd. Med facit i hand vet jag nu att det aldrig var nödvändigt - jag var behövd, jag var efterlängtad, eftertraktad. Du ville bara visa din höga häst och din fina tron. Jag är ledsen, men jag orkar inte mer. Jag gör slut. Antagligen kommer du snubbla över mig då och då, men jag kommer från och med nu inte bry mig om dig. Jag har andra. Jag kommer klara mig. Hoppas du gör det samma.

Etiketter: Vardag?, vikariat