Jag har funderat ett tag nu på hur jag skulle kunna skriva detta inlägget utan att bli allt för melankolisk och utan att skrämma upp mig själv och er. Jag vill att det till noteringarna tillförs att jag är lite nervös, på gränsen till skraj, men att jag bestämt mig för att inte gå runt och vara rädd. Jag har kommit fram till att det jag den senaste tiden mått sämst över har varit min egen rädsla. Men nu är det dags att skriva. Manos al aire.

Jag var ett åksjukt och magsjukt barn när jag var liten. Alla barnsjukdomar som man ska ha haft, har jag haft. Men ut över det så har jag inte haft några större medicinska problem eller genomgått några överdrivet stora ingrepp. Jag har aldrig brutit några ben, stukningar har jag haft flera. Jag har, vad jag minns, endast röntgat mig en gång och inte heller det var särskilt allvarligt - jag hade svalt en sådan där järnkula som används till labyrintspelet, ni vet, där man ska föra kulan genom labyrinten utan att kulan faller ner i illa placerade hål. Min bror brukade mellan omgångarna hålla kulan mellan läpparna medan han gjorde i ordning spelplanen och jag ville vara lika häftig. Men man är inte så kaxig längre när man glömmer av att man har en järnkula mellan läpparna och häftigt drar efter andan. Plopp sa det. Någon timme senare fick jag min första och enda röntgen. No biggie. Tills nu.

Idag kom brevet från lasarettet.

"Kallelse
Du är välkommen till Enheten radiologi i Västerås, ingång Huvudentrén för undersökning:
datortomografi av hjärnan."


Precis så stod det. Och det pirrar i hela mig... på ett ganska jobbigt sätt. Jag är 22 och jag vet att det inte riktigt går att förvänta sig saker av livet eller att ha förutfattade meningar om hur det ska gå, för det blir ändå aldrig riktigt som man tänkt sig. Men en undersökning av hjärnan vid 22 års ålder känns... som jag har sagt, stort och ganska läskigt. Är något fel där uppe, kan det vara (ursäkta) jävligt fel.

Innan idag kan jag väl inte påstå att jag var särskilt road av tanken, men jag var heller nog aldrig så här (spänd) nervös. Det kändes konstigt och lite sorgligt, om jag ska vara ärlig, men det kändes också overkligt och horisont-långt bort. Nu sitter kallelsen på kylskåpet och det är helt plötsligt på riktigt [paw rihk-tihkt].

Nu vet jag ju att bara för att man röntgar hjärnan betyder inte det att det faktiskt är någonting fel, det är ju det man vill ta reda på. Det är ju det man vill kunna utesluta. Och det är väl någonstans där som vi är nu - vid uteslutningen. Vi får se vad doktor Åsa säger idag, då jag ska på undersökning.

Jag tror att man får se det som så att jag är speciell. Inte många i min omgivning, i min ålder (eller ens äldre), får vara med om "tub-färden". Inte många kommer ha fått uppmaningen om att ligga helt stilla, alldeles stilla medan den som uppmanat riktar röntgenstrålar mot huvudet. Jag får ta det som med svininfluensan, det känns för jävligt när man är mitt uppe i det och man är lite rädd, men efteråt så är man ganska häftig. Och jag överlevde ju svinisen. Varför inte överleva detta också? Det är ju bara en röntgen.

Blabla. Nu! Nu får ni gå och göra vad ni vill. Nu är jag klar.

Etiketter: Oro, Sjuka