Åh, mina knän är mjuka som chokladpudding och jag har återupplevt några lyckliga tonårsminuter. Vi har alla våra synder, våra laster som vi en gång tog på oss och inte riktigt kan släppa.

När ingen ser eller hör knarkar jag Westlife. Jag var där när de kom till Sverige första året. Och jag var där andra året. Och jag var där när de tredje året spelade för första gången i Scandinavium. Därför var det ljuva toner (även om det var en hel del sura också 'hosthost'Mark'hosthost') när Westlife gästade Idol. Inte för att jag såg det då, utan för att jag ser det nu. Internet är allt för mäktigt för mig att motstå.

Åh, Westlife!

Etiketter: Musik, Nostalgi