Big Pink - Sweet dreams (Beyonce cover)
(BBC Radio 1 Live Lounge, 2009)

Jag vet inte riktigt vad bloggen egentligen har speglat av mitt liv och leverne på sistonne, och hur mycket av den spegelbilden som skulle vara helt riktig och korrekt. Jag har i vilket fall fått känslan av att läsare på avstånd, vänner på avstånd utifrån bloggen har dragit slutsatsen att jag skulle vara deppad och försjunken i grubblerier under ett tjockt täcke i ett mörkt, mörkt hörn. Jag skulle vilja dementera detta innan vi går vidare.

Det är inte mycket som skulle vara deppigt just nu. Jag sitter här med nyfärgat hår (as of yesterday), dricker kaffe och till det en semla. Jag plöjer igenom SVT's konståkningssändningar på SVT play samtidigt som jag plöjer igenom bergen med tvätt som ligger sorterade i hallen. Jag multitaskar, ikväll är det På spåret och jag känner mig för närvarande väldigt nöjd med närvaron. Jag är trött... men glad.

Anledningen till att jag inte bloggat särskilt flitigt har varit av den simpla sorten att jag jobbat. Ja, jobbat. Jag har dock inte återvänt till skolan där jag innan jul vikarierade, satte betyg och härjade runt. Nej, jag har börjat om, börjat nytt. Innan jul så var jag ju på intervju för Sveriges absolut största företag. Två veckor senare ringde samma kille som genomförde intervjun och sa att allt var kirrat och att de i mitt fall skulle skita i en andraintervju, trots att det är vad företagets policy förespråkar. "Du gjorde helt klart den bästa intervjun och det bästa intrycket. Så när vill du börja?".

Nu i veckan var det alltså dags. Jag blev kastad rakt in i hetluften, men eftersom jag lär mig snabbt har allt gått smidigt. Det känns idag inte alls som om jag bara jobbat tre dagar, mentalt är jag snarare inne på slutet av vecka två. Vilket avdelningschefen intygade. Man känner sig förbannat duktig när kollegorna vågar lämna en ensam in charge på avdelningen, redan på tredje dagen. Men man känner sig ännu lite duktigare när ens chef gör klart att han har uppmärksammat detta och är glad över att man är där samt nöjd över det faktum att man har levt upp till förväntningarna som satts på en och man klarar det man själv har sagt att man ska kunna klara av (och lite till).

Det är ett ganska tungt arbete måste jag erkänna och jag har varit som ett kolli på kvällarna när jag kommit hem. Det är påfrestande för huvudet så här i början att lära sig namn på alla produkter och vad som passar med vad och vad som hittas var. Det är påfrestande för kroppen att dra och lyfta tunga saker fram och tillbaka. Både kropp och knopp arbetar och det sticker i ögonen av trötthet när man går av sitt pass klockan 20 på kvällen. Men jag gillar't. Jag trivs. Det kommer att bli bra. Och Lotta, även om det är tungt kan du ändå hälsa lillkillen att vi äter korv hela dagarna. Det är kanske inte riktigt sanning, men nästan.

Så oroa er inte för mig. Det bra nu, kompis det går bra nu! Det här är den nya vardagen.

Etiketter: Vardag