Idag har inte varit någon särskilt bra dag. Magkatarren har inte släppt och i klassen har vi haft "tjejbråk" - den värsta sortens bråk. Den där sortens bråk där det har pratats en massa och det har spottats på insidan av en klasskompis. Den sortens bråk där det inte går att blåsa på såret och sätta på ett plåster för att göra allting bra. Den där sortens bråk som gör så jävla ont. Det har gråtits och det har svurits och skulle jag räkna på det har jag nog spenderat mest tid utanför klassrummet med en ledsen tjej i knät, än inne i klassrummet bedrivande någon slags pedagogisk verksamhet.

Barn kan vara så otroligt elaka mot varandra. Jag tror inte att de egentligen vill vara just elaka, det är inte det de strävar efter, utan elakheten blir snarare en konsekvens av att utforska känslan av ha makt - på andras bekostnad. Det är så enkelt att vara flera och hacka på den där enda, och det är så enkelt att hänga med när känslan att ha inflytande över någon och att inverka på någon annan är så rafflande. När man är liten blir maktkänslan som mest framträdande, som mest kontrasterande, när den är av den negativa karaktären, när det handlar om en slags tävling - flest vänner, den som får vara med, flest poghs, snyggast pennfodral och så vidare... Allt för att vinna status - och därmed också makt - i gruppen. Att ett elakt ord slinker ur och att det där elaka ordet sårar någon annan, ja sådant kan också räknas... om man gör det med finness. Finness i detta fall innebär att alla andra ska skratta eller tycka att man är vågad och modig.

Det verkar som att barn vid tidig ålder lär sig att viktigast är vad andra tycker om en, när det i själva verket är vad man själv tycker om sig som är det absolut viktigaste. Det är sorgligt att se hur det praktiseras. De borde veta att den bästa huvudkudden är ett rent samvete och att en god natts sömn tar dig hundratusen sjumilakliv längre än att sälja ut din bästa kompis hemligheter, som inte borde ge någon sömn alls. Och visst vill man väl bli omtyckt för att man är en juste kompis, snarare än "omtyckt" av rädsla?

Etiketter: Jobb, Vardag