Det gör liksom inget att jag har sovmorgon, att jag inte behöver gå upp än. Det gör ingenting att jag ser på mina favoritavsnitt av dr Quinn till frukosten. För hur god dr Quinn än må vara känns det mesta orättvist och fel idag.

Jag har följt det hela så gott jag kunnat. Känt en hopplöshet inför det faktum att så unga människor bara försvinner, utan spår, utan ledtrådar, utan att någon märker. Jag har försökt att tro bortom svarta rubriker och inte så uppmuntrande trycksvärta. Det har varit så tyst det senaste. Men så nu...

Igår hittades han "med sannolikhet". Igår blev det bekräftat att han "med sannolikhet" aldrig kommer hem igen. Och tanken på att han har legat under isen all den här tiden är skrämmande och gör en lätt illamående. Så nära men ändå så långt bort.

Jag kan inte påstå att jag kände honom, men genom jobbet var vi mycket ytliga bekanta. Han frågade, jag svarade. Alltid artig. Alltid trevlig. Alltid glad. Flera gånger under sommaren. Jag glömmer inte ansikten. Jag glömmer aldrig ansikten.

Dagen bär en svart bindel.