Idag har jag lite samma känsla i magen som när jag var typ tolv - det känns som en konsertdag. Jag gick i musikklass från fyran till nian. Vi sjöng oss igenom veckorna och höll konserter likt somliga sprider papper för vinden. Varje konsertdag var densamme - man vaknade på morgonen med ett svagt kill i magen. När man möttes upp på utsatt tid och plats var alla var fnissiga. Inte så mycket av nervositet, utan mer av förväntan. Vi trivdes på scenen, scenen var lite av ett andra hem, scenen var vår och därför var vi heller aldrig särskilt rädda när vi äntrade den.

Jag är tio år äldre nu. Jag har vuxit, både fysiskt och mentalt. Jag har flyttat, sett världen, och vet att det finns hundra tusentals saker utanför scenen, utanför turnélivet (även om jag såklart då och då saknar den tiden, saknar rampljus och ridåer som går upp och ner). Känslan i magen är dock den samma då som nu. Det behagliga pirret av förväntan.

Snart ska jag dra igång med förberedelserna - de små ritualerna man lärde sig under musikklassperioderna och som bibehåller pirret men även lugnet. Ska man göra't och vill man göra't, ja då ska man se till att ha bästa möjliga förutsättningar; Inga mjölkprodukter. Kläderna ska rullas. En dusch. Höger strumpa på före den vänstra. En flaska vatten. Frukt. En promenad. Plugga lite text. För jag tror jag har bestämt mig. Det lutar just nu mot Veronica Maggio's Måndagsbarn. Kan det vara något? Kan det bli något?

Även om det inte går bra idag, även om ni inte får se mig på TV inom en snar framtid, så känns det så bättre än bra att få stå en liten stund på scenen igen. Förhoppningsvis får jag tummen ur och sätter fart på det där jag låtit vila så länge nu. Och går det bra... ja, då tar vi det då. Håll tummarna!

Etiketter: Musik