Jag skrev en kommentar på Farmorsbloggens senaste fråga när jag satt och filosoferade över morgonens kopp kaffe. Det var en lätt fråga för mig att besvara samtidigt som den var svår. För det går bra nu och saker och ting tar hoppsasteg framåt. Framåt! Fantastiskt!

Jag har velat skriva om det här här, här på bloggen. Men liksom jag skrev där har jag svårt att sätta fingret på varför vardagen är som en enda stor sockerskål. Den bara är det...

Något som också är fantastiskt; mitt kök håller på att förvandlas till det där köket som jag drömt om ända sen jag var liten - köket där folk flockas vid mitt bord och umgås medan jag står vid spisen och serverar fantastiska middagar. Sen äter och dricker vi gott till sent in på natten och pratar om allt och ingenting. Hade jag varit mer lik mma Ramotswe snarare än den blekfis till skandinav jag är, så hade lyckan varit total och barndomens drömbild komplett. Nu är den bara överväldigande.

Snart ska jag laga mat igen. Så kära vänner, känn er aldrig besvärade i mitt kök om jag vill bjuda. Känn er inte tvingade att bjuda igen. Ni bjuder igen på ert sätt, på det sätt ni kan eller vill. Det är redan nu bara helt fantastiskt att det är i mitt kök ni vill sitta!

Idag blir det i vilket fall pasta med tomatsås. Långsamma kolhydrater kan vara en bra grej inför morgondagens äventyr!

Etiketter: Mat, Pepp, Vardag