Jag läste någonstans att en blogg är lika med dödsförklarad när kommentarerna uteblir. Ska man definiera ett bloggliv på så sätt så skulle man kunna säga att min blogg alltså lever... vilket känns (o)lustigt med tanke på inläggens osmarta och ointressanta natur. Att avgöra en bloggs vitalitet utefter dess kommentarer känns i mitt fall inaktuellt. Varje inlägg jag gör just nu känns som en dödsrossling. Som om jag måste tvinga mig själv att visa att jag fortfarande finns kvar, även om jag ser mycket lite intresse i det och egentligen borde ge upp. Vilket resulterar i kärleksförklaringar till Maria Montazami och Hitler-katter.

Kan det dock vara så att ni gillar mig som mest när min hjärna inte fungerar och/eller när mitt hjärta är för privat för internätets publika ögon och jag istället väljer att prata Hollywoodfruar? Det verkar ju så. Jag förstår inte vad ni får ut av det. Jag förstår heller inte vad jag får ut av det.

Hela mitt agg idag är nog egentligen ingenting att bry sig om. Det skulle kunna vara ett resultat av att sambon vaknade på fel sida, vilket jag nu sitter och äter bitterkaka över. Det kan också vara lill-hundens äckelfjärtar som retar upp mig. Egentligen är nog allt precis som det ska vara. Om jag får tid (och lov) ska jag blogga under dagen. Lite matnyttigt. Sådant som jag funderat över, hjärnkollaps till trots.

Etiketter: Bloggat