Jag är lite låg just nu. Enligt Martin är det dessutom mycket märkbart. Jag känner därför att jag måste förklara.

Jag är inte låg för att mitt liv är slaget i spillror, eller för att vänner visat sig vara ovänner eller något annat högst obehagligt och otrevligt. Jag är inte låg för att jag är tillbaka i destruktiva mönster och spenderar dagarna deprimerad i något mörkt hörn. Jag är låg eftersom jag inte varit hemma på länge.

Jag misstänker att jag är en sådan där person som måste ha ständig kontakt, fysisk sådan, med mina rötter... och mina rötter är inte här, mina rötter är rotade i saltstänkt Bohusgranit. Får jag inte se havet, får jag inte umgås med min familj eller klia på djuren där hemma blir jag havssjuk och olycklig. Jag blir melankolisk, inte helt olikt Muminpappan i Pappan och havet, och smittar vardagen med en allt mer hungrande längtan bort.

Det är som om att ju längre jag är borta, ju mindre blir jag som person. Det är som om att min självkänsla försvinner i takt med att dagarna tickar och västkustsbesök uteblir. Det är som om att jag blir mindre och mindre mig själv.

Nu är det så att en resa söder över är bokad, inplanerad och i princip klar, men den är två veckor bort. Paradoxalt nog blir det bara värre med min melankoli ju närmre avresedatumet vi kommer. Det är som om att när resan inte är bokad, och man vandrar i mörkret över huruvida när och hur nästa resa kommer, då knatar man på och tar sig framåt. Men när resan faktiskt är bokad och bestämd, känns den alltid så nära och ändå så långt bort, och ju närmre den kommer ju saktare går tiden. Dagarna blir längre och längre ju närmare man kommer och jag blir allt svagare och svagare. Det kan inte gå fort nog.

Det är alltså inte er, kära vänner, det beror på. Det är min melankoliska läggnings fel.

Etiketter: Familj, Längtan, Västkust