Jag kanske skulle ta mig tid att berätta om röntgen. Ja, för jag har ju både kommit ihåg min röntgen och gjort den. Eller ska jag kanske säga genomlidit den?

I tisdags begav jag mig, i god tid dessutom, till lasarettet för min på remiss inbokade MR-röntgen. Ni har säkert hört namnet flyga förbi i någon av alla dessa fantastiska tv-serier som behandlar sjukhusliv och läkarleverne. Om ni tänker tub, tunnel eller rör tänker ni helt rätt. Man ligger på en brits och förs in i ett väldigt smalt, avlångt utrymme och där man får ligga i ungefär en timme. Det hamrar och dånar mycket likt ett tyskt technoparty runt huvudet och du måste ligga helt still.

För mig egen del var den första halvtimmen jobbigast. Inte så mycket av klaustrofobiska skäl, även om jag kände av det med precis när jag hissades in, utan mest på grund utav kanylen de lämnat i min högerarm efter ett snabbt blodprov och som lite senare skulle användas för att spruta in kontrast. Kanylen satt på ett sådant sätt att jag inte kunde böja armen och därför heller inte kunde placera den någon annanstans än utmed kroppen, vilket inte alls var skönt eftersom man då blev tvungen att spänna varenda muskel för att hålla armen på plats.

Efter de gav mig kontrasten lyckades jag hitta en relativt avslappnad ställning som inte fick armmusklerna att värka och som inte fick kanylen att stöta mot ömma nerver, så sista halvtimmen gick relativt smärtfritt.

Men jag ska nog inte klaga. Jag antar att det hade varit tusen gånger värre, hade jag varit verkligt klaustrofobiskt lagd. Nu väntar vi på resultatet och hoppas att jag slipper göra om det. Det var inte den farligaste timmen jag spenderat i mitt liv, men det var heller inte min mest bekväma.

Etiketter: Sjuka