Just nu håller jag på att packa inför kommande långweekend i de västra delarna av landet. Nu är det äntligen dags - som jag har längtat!

Man skulle kanske kunna tro, med tanke på hur mycket jag har längtat, att jag redan hade kappsäcken klar, men det stämmer alltså inte. Dessutom sitter jag just nu här och tror att jag inte kommer vara klar förrän i absolut sista sekund, trots att jag har varit hemma och packat hela dagen.

Som det Majbarn jag är vägrar jag inse att vintern inte riktigt släppt taget om kalla Norden. Det innebär att jag suckar melankoliskt och blir lite olycklig varje gång jag kontrollerar temperaturen på termometern och gång på gång får lov till att konstatera att de där jeansshortsen får ligga ytterligare några veckor. Därför är det inte lätt för mig att packa då mitt hjärta för varje tjockt plagg som viks och läggs på fin hög i väskan dör lite grand.

Jag vill inte behöva vänta en enda dag till på att bära tunna kläder eller tygskor. Jag tycker att jag har väntat länge nog, om inte för länge. Dessutom ska vi ju trots allt dra sydväst över och där borde det ju vara vår nu... eller?

Problematiken är det klassiska hjärnan-hjärtat-dilemmat. Hjärtat säger klänningar, strumpbyxor och solglasögon. Hjärnan ber dock hjärtat att ta en titt på den spontana snöstormen som pågår utanför köksfönstret och tänka om.

Ska man ta en promenad på den vilda sidan (för att citera Lou Reed) och packa vårkläder? Eller kommer man då senare frysa rumpan och andra vitala organ av sig och önska att man inte varit så fåfäng? Arrrfghh!

Etiketter: Resa, Väder