Jag sitter här med nyfärgat hår och återupplever klädångesten inför stundande skolavslutning. Det är en av de positiva sakerna med att vara lärare - man får klä upp sig (och bry sig minst lika mycket om vad man klär upp sig i som eleverna) och fira skolavslutning på det där klassiska sätt man en gång själv gjorde och såg fram emot.

Idag, innan vi gick hem, klädde vi ljushallen med björkris och ballonger. I morgon kommer niorna sitta där, i centrum, och tycka att det är deras största dag. Precis på samma sätt som de kommer att tyda att studentdagen är deras absolut största dag om några år, för att sedan inte alls tycka att något av det var särskilt speciellt... egentligen.

De kommer vara uppklädda till tänderna och lova varandra att alltid hålla kontakten med varandra och de kommer att tro på det. Kanske gör de som vi gjorde, vi i 9 David, och barrikadera dörren tills alla andra försvunnit bort och ut och det inte gick att skjuta upp det något mer - trots att vi skulle gått ut allra först.

Ja, det blir en stor dag för dem. En mindre stor dag för oss.

Är man sniken om man hoppas på bubbel i personalrummet efteråt?

Etiketter: Jobb