Idag är det strålande väder. Jag hade tänkt att ta en lång runda idag, men det verkar som om mitt knä har andra planer. Liksom den stora systern innan mig har även jag tampats med mina knän i ungdomens dagar. Jag har dock, olikt stora systern, inte behövt ta farväl av mina ledband.

Det var i högstadiet som mina problem uppstod, jag spelade fotboll och fäktades och hade väl enbart "tjejer kan" i huvudet snarare än "kvinnor har svaga knän för det är så anatomin ser ut". Att belasta knä på så sätt är förbannat kul och jag trivdes, men så började knävärken komma krypandes. Skolsyster sa att det var växtvärk vilket hade varit en helt klart legitim diagnos hade det inte varit för hennes otaliga missar och slarv. Hon hade innan till exempel missat en klasskompis brutna finger och med en klapp på huvudet fört "stukning" till protokollet, och det, kära vänner, det är en grov miss.

I mitt fall hade hon i alla fall någorlunda rätt då det vid en vidare undersökning visade sig handla om Kondromalaci. Kondromalaci kommer sig av ojämnheter i brosket som sitter i knäskålen. Man tror att brosket mjukas upp som resultat av att det inte får tillräckligt med näring och därmed belastas brosket ojämnt. Hur som haver gör det att knäet kan svullna upp, att det kan göra ont om man rör och belastar knäet mycket eller bara om man måste sitta still i samma position allt för länge. Ett obehagligt symptom som jag också hade var förmågan att "haka upp sig" - hade jag suttit för länge kunde det vara svårt att räta ut benet ordentligt och tvärtom.

Kondromalaci uppstår oftast i tonåren och man brukar säga att man växer ifrån det. I vissa fall, och så klart i mitt fall, stannar kondromalacin kvar upp i åldrarna. Även om jag inte har lika mycket problem med det nu som jag hade då, så känner jag fortfarande av det och jag måste tänka på hur jag tränar och att jag använder rätt redskap när jag tränar för att det inte ska triggas.

Efter ett tag lär man sig också att göra skillnad på "känningarna" man får i knäet. Ibland gör det lite ont och är lite stelt, men man vet att det inte är någon fara. Ibland vet man att det kommer gå åt helvete om man fortsätter. Det böhöver inte vara någon skillnad i smärta eller stelhet, man bara vet. Precis som en som har huvudvärk vet när det rör sig om en "vanlig" huvudvärk och när det är migrän på gång. Ibland vet man att det blir bättre av att dricka några glas vatten. Andra gånger vet man att det är dags för tunga artilleriet och en lång tupplur. Kondromalaci brukar kallas just huvudvärk i knäet, vilket känns passande.

Idag är det tyvärr, och helt omotiverat, av den senare sorten. Därför väljer jag att njuta av den fantastiska dagen från balkong och med svenska jordgubbar. Vilar jag nu, slipper jag ta itu med det sen.

Etiketter: Sjuka