Annars är inte mycket nytt under solen; mina fingrar är fortfarande skeva. Jag är inte mycket mer gyllenbrun än vad jag var när vi kom hit. Jag kan fortfarande inte vara med på kort utan att spela (modest) Allan.

Kanske är längtan till Västkusten lite starkare. Den har varit stark det senaste så det gör varken från eller till. Sedan efter midsommar har jag romantiserat allt som har med västkusten att göra - till och med myggen.

Det kan dock ha att göra med att de Västmanländska myggen är helt sjuka! Mitt högra ben blev sönderbitet under midsommarnatten och ärren lyser fortfarande röda och hånar mig varje gång jag bär shorts eller kjol. Jag säger som jag redan sagt till många: hade jag blivit tuggad på av en haj hade jag kunnat motivera ärren. Men nu...? Näe. Det är inte riktigt riktigt! Det är inte så det ska vara!

[Här kan ni föreställa er mig skakandes på huvudet och suckandes med röda hårtestar slängandes fram och tillbaka, men det är ju helt och hållet frivilligt.]

Imorgon rullar vi i alla fall hemåt Västerås. Jag ska som sagt jobba, men efteråt hinner vi med lite sociala aktiviteter. På söndag rullar vi vidare, neråt vidderna och vågorna.

Jag ser fram emot att få släppa ut lejonmanen igen, låta den bada salt och bli elektrisk mot tältduk. Jag ser fram emot att åka longboard längs med havsbandet och äta äkta italiensk glass mitt ute på den halländska landsbygden. Jag ser fram emot sandstränder i dagningen och rosa granit i kvällningen. Jag ser så sjukt mycket fram emot Västkusten, men mest av allt ser jag fram emot min familj, med katter och hundar och allt.

Kära familjen!