Jag är tillbaka från semestern. Jag är tillbaka och har de senaste två veckorna jobbat dödgrävarpassen - de hårda, långa. Jobbade tio timmar i måndags, jobbade tolv(!) timmar i onsdags, tio timmar igår och tio timmar idag. Jag känner mig som en trasig processor - totalt disorienterad. Kanske är det inte konstigt jag helt glömmer bort mig.

I morse lyckades jag stämpla in en hel timme för tidigt, vilket jag inte fattade förrän en hel timme för sent. Jag lyckades glömma mina promenadskor, vilket jag känner nu - efter en heldag på golvet är mina fötter som två döda men värkande fiskar. Jag hade heller inget att förbättra min syn med och traskade sonika runt hela passet i något slags töcken, eftersom glasögon och allt dylikt låg hemma.

Jag har kommit in i någon slags "dead zone". Dagarna på jobbet är bara sega. Jag brukar tycket om att ha mycket att göra. Jag brukar tycka om att gå till jobbet, nu är det bara ett måste. Det är nog bara en fas. Det går över.

Etiketter: Biografi