Hösten är på intåg vare sig jag eller du vill det eller inte. Det har redan gått veckor sedan jag både på väg till och från jobbet såg gäss i formation mot varmare breddgrader. Vädret har gjort slut med Ryssvärmen och har åter tagit upp sitt on/off förhållande med det skandinaviska klimatet. Vårens ljusa toner är sedan länge borta och sommarens djupa gröna är på väg att flagna.

Hösten känns som en bra tid att börja om, börja på nytt och allt det där. Inte för att jag så drastiskt skulle behöva börja om någonstans, men jag vet att andra står på tröskeln för att välkomna nya tider och nya ordningar. Så otroligt spännande! Dessutom tyglas trots allt den sedvanliga höstmelankolin bäst med nya hobbys, gamla hobbys och större projekt.

Jag är inte riktigt där än, ja alltså i höstmelankolin, men just nu, medan duggregnet seglar förbi köksfönstren, så sitter jag ändå här och vurmar för den gångna sommarens små ögonblick av det där som sommaren är allra bäst på - vänskap, äventyr och återfunnen ungdom. Det som kommer bli anekdoter att berätta en lång tid framöver och det som kommer att förvaras i hjärtat och i tanken och enbart där.

Jag är inte så ledsen över att sommaren skulle vara över. Jag är mest bara melankolisk.
Det är bara min läggning.

Etiketter: Biografi