Jag var aldrig en Håkan-flikka när jag var liten (jo, man är visst liten när man är 13), när herr Hellström lämnade Broder Daniel och ylade Känn ingen sorg för mig Göteborg så högt att det ekade från varenda öppet fönster och ur radio och tv. Jag har heller aldrig egentligen haft en egen relation till Håkan, utan har alltid varit med Håkan genom någon annan.

Men jag växte upp med honom. Och han blev liksom som till den där släktmedlemmen man aldrig riktigt funderar över, men som alltid är med ändå oavsett var man varit i livet och oavsett vad man gjort. Jag har vuxit upp och liksom julsånger hör den säsongen till hör Håkan Hellström på ett eller annat sätt till livet. Så är det bara. Inte för att jag har valt det så, utan för att det bara är så och därför bör förbli så.

Snart blir det nytt, dessutom. På årsdagen av Känn ingen sorg... 10 år går fort.

Etiketter: Musik