Mina arbetsveckor är långa nu. Mina arbetsveckor är inte fem dagar långa. Mina arbetsveckor är inte ens sju. Mina arbetsveckor är åtta dagar långa och blir längre och längre mest hela tiden.

Denna streckan är fylld av möbelmontage, studier och vikariat i en salig blandning. Om ni undrar hur det kommer sig att jag inte vet vilken dag det är, så har ni svaret där. Namn på dagar är inte lika viktigt som datum. Viktigast är att veta hur många dagar som skiljer dagar åt, hur mycket effektiv tid man har till godo per dag och var man är i räkningen. Namn på dagar spelar ingen roll, för de säger ändå ingenting.

Och hittar man sin rytm fortsätter man framåt. Kan man räkna datum, kan man  räkna 1, 2, 3, så fortsätter man framåt utan att behöva ifrågasätta någonting - allt fungerar.

Sedan kommer den där ynka lediga dagen och man inser hur trött man är. Och under den där ynka lediga dagen fungerar ingenting; det går alldeles för trögt att läsa och det man läst fastnar inte, nyckelorden är totalt ofokuserade och oförståeliga, muskelstyrkan är på avtagande och de där kilona man tappat under arbetsveckan smyger sig tillbaka och lägger sig kring midjan. Enbart på grund av att matschemat spräckts.

Jag är idag på dag tre av (än så länge) åtta.