Jag sitter och läser gamla blogginlägg publicerade i November förra året. Det är bara ett år sedan, ändå känns det som så länge sedan.

Jag var mörkhårig då och vägde typ tio kilo mindre. Jag hade bara bott i Västerås i cirka två månader. Jag började så sakteliga övervinna ensamheten. Jag gick på bio med nya vänner. Men jag kände mig sjuk och trött. De hade börjat sticka mig i armarna och hade gjort så så pass länge att jag mest såg ut som en heroinmissbrukare. Jag var i princip arbetslös. Trots det och trots motgångar var jag fortfarande hoppfull över att få inleda ett kärleksförhållande till Västerås - något som då ännu inte infunnit sig.

Så här med korten på handen och facit i väskan kan jag känna mig avundsjuk på hoppet som jag nu verkar ha bytt mot något slags likgiltighet.

Det är mycket som ändrats sedan dess. Bland annat är jag rödhårig nu. Jag är (missnöjt) tio kilo tyngre. Jag har bott i Västerås i över ett år. De har övergått från att enbart sticka i armen till att sticka mig i halsen och jag ser vampyrbiten ut. Jag har två jobb och kan försörja mig. Jag har en hund, men utöver det är jag... ensam. Jag när min sociala sida på jobbet. Jag går inte längre på bio och de senaste månaderna har jag heller knappt varit utanför min egen lägenhet på helgerna. Så kan det gå.

Jag och Västerås har gett upp - vi försöker inte ens längre. Men vi är fast med varandra, Västerås och jag. Så vi står ut, får det att funka. Jag har insett att jag inte kommer förälska mig i en stad så som jag förälskat mig i Göteborg. Jag kommer inte längta hem, så som jag kan längta hem till Varberg. Västerås vet om det och bryr sig inte. Västerås är bara en stad i vilken det råkar finnas en lägenhet i vilken jag råkar bo. Något större än så kommer det väl heller aldrig bli...

...men det funkar.