Ju mer jag tänker på det, desto mer osannolik tycks torsdagen som passerade bli. Ju mer jag tänker på det, desto mer tycker jag mig dessutom kunna se tecknen på en helt osannolik torsdag. Men vi börjar från början (ty det är i början man ska börja).

Torsdagen började med att jag faktiskt orkade med att duscha på morgonen, vilket jag egentligen inte gjort sedan jag blev inlagd på sjukhus (och långt innan dess). Innan har jag sett till att duscha på eftermiddagarna/kvällarna innan. Helt fantastiskt! Just detta kanske inte kan räknas till det mest osannolika, för det blir "värre", men det är framsteg i min sjukdomsutveckling... eller avveckling, hur man nu vill se det.

Efter duschen, efter hårblåsen och efter plattningen(!) hann jag ta bussen som jag kvällen innan upptäckt går 30 meter längre bort från min ordinarie busshållplats och som tar mig hela vägen till min arbetsplats. Jag har alltså åkt buss i Västerås i över ett år och har totalt missat att man kan åka hela vägen från min stadsdel till Högskolan utan att behöva byta vid centralen om man bara knallar ytterligare 30 meter på morgonen. Vad är sannolikheten att hitta en helt ny buss, bara så där? Och att jag dessutom hinner med den, trots att den är tidig?

Nere i centrum fortsätter osannolikhetshistorien då det kliver på en psykiskt instabil äldre herre som skriker hela vägen - delvis på svenskbruten tyska och delvis ett mantra mest bestående av en massa ojojoj och aaaaaaaaaah. Jag, som kände mig mer sovande än vaken, tyckte detta var lite spännande om än lite obehagligt.

Det är väl här som jag egentligen borde ha reagerat på att den här dagen var allt för osannolik och borde vänt om, vänt hem. Men jag fortsatte.

När jag kommer fram till jobbet står alla ungarna utanför skolbyggnaden och skriker i skräckblandad förtjusning. Intet ont anande kliver jag in i skolan och möts av världens vidrigaste stank.

Har ni läst VLT på länge? I så fall kanske ni kan gissa er till vad det var som luktade så förfärligt. Om inte så ska jag förklara. Det var nämligen så att strax innan jag anlänt hade ett avlopp gått sönder på första våningen och dess innehåll hade, likt en damm som brustit, störtat rakt ner i foajén. På vår skola fungerar foajén även som ett slags uppehållsrum för eleverna. Således hade avföring och diverse annat ohygieniskt ramlat rakt ner bland våra elever. Tyvärr och olyckligtvis också på några av våra elever och deras tillhörigheter. Hur stor är sannolikheten att ett rör springer läck rakt över uppehållsrummet vid precis samma tidpunkt då det faktiskt sitter elever rakt nedanför?

Skolan stängdes. Eleverna skickades hem. Jag fick inte ha mitt läxförhör, men mina sexor är nog inte olyckliga för det. Jag fick mitt nya schema och åkte hem. Utmattad av osannolika mått.

För er som vill förkovra er i vad journalistiken säger om händelsen, kan klicka här.