Det var igår. Jag var på hem från jobbet, jag väntade på bussen som så vanligt i dessa tider var sen. Det var kallt och i öronen hade jag någon slags julmusik - kan det ha varit Bright Eyes? Helt plötsligt skär ett argsint, nej, ursinnigt skri genom musiken. Jag slungas ut ur mitt dagdrömmeri, ut i kölden. Till vänster om mig, bara en si så där 50 meter bort, har ett slagsmål brutit ut. Bara där, mitt på gatan, mitt i folkvimlet. Det är ett gäng, ca fyra ganska stora killar som pucklar på en annan enda.

Människor stannar upp, vänder sig om stirrar. Jag fryser till där jag står. Passande för årstiden blir jag till is, till sten... och tillintetgjord. Varför gjorde ingen något? Varför stod de bara där medan den ensamme killen tar slag, på spark, på slag?

Från ingenstans kommer en kvinna i medelåldern. Hon är inte särskilt stor i kroppen, men tydligen stor nog i sinnet för att ta sig an minst fyra killar. Dubbelt så stora som henne själv och säkerligen fyra gånger så starka. "Sluta!!" skriker hon och hytter med fingret. "Sluta genast!"

De fyra backar undan. Den ensamme killen, som slitit sig loss ur sin jacka ställer sig bakom den okända kvinnan och flämtar tydligt. Det bryter ut en diskussion. De fyra försöker komma åt den ensamme, men kvinnan förblir i vägen mellan dem och deras byte.

Mer såg jag inte... jag hoppade på bussen.

Jag var illa till mods. Jag kände mig så liten. Varför förväntade jag mig att någon annan skulle göra något när jag själv inte gjorde det? Var har mitt civilkurage tagit vägen?

Jag är ju egentligen inte så feg. Jag brukar tänka på den gången, hemma i gamla hemstaden på västkusten, när vi gick ut på krogen. Vi hade knappt varit där ens i fem minuter innan vi hamnade mitt i ett bråk. En tjej och en kille diskuterade häftigt - jag minns inte vad saken gällde. Tjejen örfilar killen och är på väg därifrån när han sliter tag i hennes hår och trycker ner henne på marken. När hon trillat av sina klackar måttar han slag mot henne. Hon kryper ihop, blir en liten boll på golvet. Människor har berett plats åt skådespelet och står tyst i ring runt om som åskådare.

Jag vet inte vad jag tänkte, eller om jag tänkte. Jag minns bara att jag hittade ett hål och tog mig fram. Killen pausat slagen. Jag slank emellan, böjde mig ner, satte mig på huk bredvid henne. Hon grät. Jag torkade mascara. Jag försökte hjälpa henne upp. Killen som slagit röt till mig att "låta horan ligga", han tog två stora kliv mot mig. Han stod knappt en centimeter ifrån mig och jag kände hans andedräkt. Först då blev jag livrädd - han var så mycket större än jag, det hade inte slagit mig förrän just precis i det ögonblicket - men jag gick inte. Jag vek mig inte. Jag stod kvar som en mänsklig mur mellan honom och tjejen.

Jag tror inte han skulle ha slagit mig. Jag tror att han blev så förvirrad av att någon som var så liten som jag stod upp emot någon som var så stor som honom. Han kom av sig helt. Men som tur var hade jag manliga bekanta på plats som snabbt slöt upp bakom mig och trots att de inte var lika stora fysiskt, var de större i antal. Jag skulle inte behöva landa golvad. Någon hade dessutom under tiden hämtat dit nattklubbens vakter som kastade ut killen och tog hand om tjejen. Jag vet inte vad hon hette och jag har inte träffat henne igen. Blicken jag fick innan hon försvann ut i folkvimlet tillsammans med vakterna var tack nog, jag behövde inte mer.

Då var det lätt att ingripa, jag bara gjorde det. Men igår. Igår gick det bara inte. Jag hann inte ens reagera. Jag tänkte bara på mig, mig, mig. Inte på den ensamme killen som åkte på stryk. Jag skämdes. Jag är ju egentligen inte feg!

Idag kära vänner fick jag betala för min oförmåga att ingripa. Ni förstår, karma är en förunderlig tingest. Idag, när jag som bäst drack mitt kaffe på ett café hörde jag helt plötsligt historien om killen som blev påpucklad vid busshållplatsen. Jag vände mig om för att kolla... och där satt han... han den ensamme.

Jag skämdes återigen. Jag ville be om ursäkt. Någonstans ville jag också rentvå mig själv genom att berätta samma historia som jag här berättat för er - om killen på krogen som slog ner sin tjej. Visa att jag egentligen inte är feg. Men jag insåg så klart att det inte skulle göra någon större nytta. Att jag snarare än ren skulle känna mig smutsig efteråt. För när det kommer ner till kritan så var jag trots allt feg. Jag blundade.

Men jag lovade också, där och då mumlandes över min ångande latte, att nästa gång...! Nästa gång då jävlar ska vi ge orättvisan på nöten, jag och mitt ego. Nästa gång kommer jag ha både tjejen från krogen och han den ensamme i huvudet.

Minns kära vänner, särskilt så här i juletider, att man mår så himla mycket bättre när man faktiskt gjort skillnad, när man vågat stå emot något som är fult och motbjudande, än när man bara tagit bussen därifrån! Några förbannat pretentiösa ord att fundera över på vägen. Ursäkta moralkakan.