Det här är kanske inte något man erkänner bara så där. Men alltså, Britney Spears' nya album gör mig... nästan... ja, faktiskt... lycklig. Inte så att jag gör i brallan av upphetsning, men ändå. Lycklig.

Kanske är det som Hanna Fahl skriver i sin DN-recension hela symboliken i fröken Spears och dennes liv som gör mig alldeles varm på insidan när hon lyckas med saker och ting. Inte för att det egentligen är musik jag lyssnar på, har lyssnat på eller ens kommer att lyssna på mer än någon enstaka gång, men det känns faktiskt bra att veta att Britbrit är tillbaka. Det känns bra att veta att nya albumet håller förträfflig kvalitet och att eventuella köpare inte kommer att behöva bli besvikna à la Blackout och, till viss del, Circus. Det känns bra att veta att man kommer att snubbla över henne på dansgolven och att man kanske kan köra några spår på förfesterna. Det känns bra att veta att hon kommer att få finnas kvar en tid till, det känns som om vi är skyldiga henne det.

Visst tycks världen vara i lite bättre ordning när det går bra för Britney Spears?