Jag kunde fått lajvspel, poesi, korvätning, gycklarkonster och gospel. Istället valde jag en kväll i hufvudstaden. En kväll jag inte riktigt vet hur jag ska sammanfatta, så jag väljer nog att först citera S:

Och för att i korta drag sammanfatta; jag kände mig snygg när vi åkte, mindre snygg när vi kom fram. Varför? Jo, för att i bilen på väg mot storstan skedde en olycka vilket resulterade i att delar av kvällens outfit fick tvättas i ett handfat och sedan därför var helt oanvändbara. Vi blev dessutom sena på grund av en annan olycka. Men jag lovar att det i alla fall inte var jag.

Jag kände mig väl aldrig riktigt bekväm, men det tvivlar jag på att någon i min situation skulle ha gjort. Folk kom, folk sjöng, folk gick ut.

Vi landade på Fasching, ett ställe på Kungsgatan som spelar soul, motown och annat klassiskt dansant. Ett trevligt ställe -- snygg lokal, lagom dansgolv och skön musik. Nej, det var nog egentligen inte stället det var fel på, det var oss. För musik, lokal och festligheter till trots gick saker snett. Folk drack vad de inte borde ha druckit, dansade med folk de inte borde ha dansat med, sa saker de inte borde ha sagt... basicly; gjorde saker de inte borde ha gjort.

Kom vid midnatt och lämnade runt kvart i tre, då det som byggts upp under kvällen eskalerade i raseriutbrott och tårar mitt på öppen gata i centrala Stockholm -- kanske inte världens bästa avslut.

Och morgonen efter, Söndagsmorgonen, fick börjas med ett allvarligt samtal, bedyranden av olika slag och olika kraft, ursäkter, jämförelser samt ännu lite mer tårar. Det mesta är nog utrett, men mitt ego blev oprovocerat misshandlat och mår fortfarande inte helt okej. Alla ömma tår, och några till, blev trampade på. Det är allt bra konstigt hur ett koncept som från början verkar så bra, kan slå så fel.

Detta B, är vad jag bytte Västerås kulturnatt mot!