Nu när jag har sett alla sända avsnitt av Big Bang Theory... och Coupling... och Pushing Daisies... och House... och Bones... och Grey's Anatomy... och Bored to Death... så känns livet ganska tomt. När man har tillgång till internet så öppnas dörrar man innan aldrig ens tänkt att man behövde öppnas. Helt plötsligt har du tillgång till alla serier som sänds borta på andra sidan dammen, men ännu inte nått svenska kanaler. Och helt plötsligt kan du plöja igenom säsong efter säsong utan reklampauser och utan att behöva sitta klistrad vid dumburken en särskild tid på en särskild dag. Det är lycka!

Men lyckan är kort. Med i princip alla serier jag följer och har följt har jag nu kommit fram till den punkt när inga fler avsnitts sänts (Grey's, House, Bones, Big Bang Theory, etc.) eller inga fler avsnitt kommer att sändas (Pushing Daisies). Jag är alltså försatt i exakt samma sitaution som de som följer tv-serier via svenska medier är fast i - minst en veckas väntan på nästa avsnitt.

Helt plötsligt har man blivit dödlig. Helt plötsligt och bara så där. Man lindades under tiden som varade in i den falska tryggheten av att himmelriket är oändligt, men helt plöstligt befinner man sig i slutet av säsong sex. Och allt känns helt plötsligt ganska hopplöst.

Under tiden som internet-tv-knarkare glömde jag nästan bort hur det var att kolla på riktig tv. Nu är jag tillbaka där jag började och vi, du och jag, är på samma nivå igen. Jag må ligga x antal avsnitt före dig, men jag är fortfarande inte mer än dödlig. En vecka. En vecka. Det är ju bara en vecka.

Denna vecka passar jag dock på att plöja igenom Cougar Town... För att jag ännu har några avsnitt kvar på första säsongen.

Etiketter: TV