Jag. Är. Så. Himla. Trött.

Det har inte blivit så mycket skrivet på sistone. Det har funnits alldeles för mycket att göra, så även om tiden funnits har orken helt enkelt inte hängt med.

Förra veckan skulle jag komma igång igen efter att ha varit utslagen en månad. Tanken är/var halvtid. Tanken var god... med fungerade inte i praktiken. Det blev på tok för mycket ändå, tillbud och planering till trots.

För det första är jag tillbaka på ruta ett med mina engelsk-sexor. Under månaden jag har varit borta har de släppts lösa i sina böcker, vilket ju innebär att några i princip har gjort klart allt medan andra inte gjort något alls. Förra veckan blev ett slags tappert försök till att samla, återerövra och regera. Vi kom inte så långt. Det är förvånande hur fort sexor glömmer bort hur och vad man gör i ett klassrum.

De är sexor på ett högstadium. De är minst. Alltså verkligen. Minst. I alla sammanhang. Egentligen har inte sexor på högstadieskolor att göra, särskilt inte om det är på högstadiepremisser. En sexa klarar inte tvåtimmarspass. En sexa klarar inte att gå från åtta till halv fyra vareviga dag. Framför allt klarar inte jag som lärare i längden av en sexa som förväntas sitta som ljus en hel arbetsdag under långa, tunga pass.

För det andra så bestämde sig räven för att sätta i sig ett halvt kilo vindruvor under förra veckans måndag. För er som inte vet det så kan vindruvor vara extremt farligt för hundar. Druvor kan slå ut njurarna och så lite som 2,5 gram per kilo kan vara direkt dödligt - lillsnurran snaskade i sig ca 33 gram per kilo! Det blev till att åka till djursjukhuset i Strömsholm. Väl där fick snurran ta blodprov och fick kräkas. Jag har aldrig sett något så ynkligt som lilla räven som kämpar mot kräkmedel.

Som om inte det gjorde ont nog i mammahjärtat behöll de lillfisan över natten. Jag grät hela vägen hem. Och inte blev det bättre när vi kommit hem. Draken i filmen vi såg (How to train your dragon) hade samma kroppsspråk som lilla räven.

Men hon verkar ha klarat sig. Vissa hundar gör ju det. Under tisdagen så ringde de från djursjukan och sa att snurran ville hem. Vi trotsade snökaoset och hämtade hem henne. En resa som borde tagit en timme, tog istället tre och en halv. Där försvann ännu en eftermiddag/kväll. Men allt för räven!

Allt har bara tagit så himla lång tid och saker har lagts till som från början inte alls var planerade.

Jag. Är. Så. Himla. Trött.