Åh, jag är så sömnbestulen! När febern gav med sig, gav sig i stället hostan till känna. Och om jag innan var trött och sov på grund av febern, så är jag nu trött och sover inte... på grund av hostan. Så fort man tror att man är på väg att flyta in i omedvetenheten så väcker man sig själv med en hostning från helvetet. Det slår bara inte fel.

Sedan i torsdags har jag dessutom, tack vare ovanstående tillstånd, fått sova på soffan eftersom jag bor med en arbetsnarkoman som inte klarar att arbetsknarka efter två (eller mindre) timmars sömn. Med andra ord; arbetsnarkomanen klarar inte sin för livet hostande sambo. Så jag har legat på en soffa och hostat lungor samt andra vitala organ ur plats, medan ni andra har sovit i era varma sänger. Alldeles ensam har jag varit: "Snön lyser vit på taken, endast slem-Emma är vaken".

Ja, det är så jävla synd om mig.

Etiketter: Sjuka